Belitung

Vi stannade 5 dagar på Belitung. Det var precis vad vi behövde efter många dagars marinaliv och segling. Vi fick strandliv, snorkling, restaurangbesök, utflykter och sociala kontakter. Belitung är en ganska stor ö med mycket att göra utan att för den sakens skulle vara turistig. Av öns 250 000 invånare är 10 st västerlänningar och vi träffade de flesta av dem. Två segelbåtar delade viken med oss i omgångar. Det var riktigt härliga människor som introducerade oss till den enda västerländska restaurangen i området. Efter att bara ha ätit på indonesiska restauranger så var barnen i himmelriket. En vanlig restaurang här har plaststolar och fula vaxdukar. Flugorna surrar, besticken står på bordet och ett par myror irrar omkring bland flaskor av chili- och fisksås, golven är smutsiga och toalettbesök bör undvikas. Maten är ibland jättegod, men inte så varierad och ofta stark och strösslad med torkad fisk. Barnen hatar det till den grad att det kommer tårar på kinderna när vi nämner restaurangbesök, medans vi vuxna tycker att det är ganska härligt. Framförallt så är det skönt att slippa matlagning och disk. Det västerländska stället blev en hit och var en samlingspunkt för andra västerlänningar på ön. Paret som äger restaurangen har dessutom en 5-åring son, Bambang,  som genast tog tag i blyga Viktor och skulle visa sina leksaker. Så fick Viktor resans första kompis. 🙂

Den andra segelbåten hade också en son, 4-åriga Joshua från Australien. Så fick Viktor resans andra kompis. Vi bjöd över dem på middag på Galeforce och hade en supermysig kväll. De hade riktig tur för det var Alice födelsedag så det fanns till och med kladdkaka till efterrätt.

Vi firade Alice med små presenter och så fick hon bestämma dagens innehåll och alla måltider. Det blev en utflykt till fyrön utanför Belitung. Det visade sig vara en riktigt lång jolleresa över grunt och oroligt vatten. Vi skumpade fram över vågorna med vinden i håret och höll krampaktigt i oss, men till sist kom vi fram och fyren var riktigt imponerande. En 80 meter hög fyr byggd av holländare under slutet av 1800-talet. Tyvärr var fyren stängd för underhåll så det blev ingen trappbestigning och ingen utsikt. Men öns klippor var mysiga att klättra på och sandstranden fin att bada vid.

Sista dagen på Belitung hyrde vi bil för att se lite mer av ön. En av de permanentboende västerlänningarna visade oss fiskebyn som han bor i. Vi gick en promenad längs vattnet och tittade på båtar och fiskehyddor. Fångsten av småfisk skållas snabbt i stora tråg med kokande vatten och läggs sedan ut för soltorkning på stora nätbeklädda bryggor av trä. Barnen uppskattade inte den mustiga lukten av jäst torkad fisk som ibland låg tjock i luften och det krävdes en del övertalning för att fortsätta vandringen. Många bybor kom fram och hälsade och ville vara med på bild med de långnosade blekansiktena. En gravid kvinna kom fram och tog Alice och Sofie på näsorna och klappade sedan magen. Deras långa fina näsor skulle då smitta av sig på bebisen.

Marias starkaste minne från Belitung är en magisk simtur med en jättestor havssköldpadda. Han simmade lugnt omkring på grunt vatten med Maria snorklandes alldeles bredvid.

Vi har nu lämnat Belitung och hoppat drygt 300 NM vidare till Karimunjawa. Det blev 2 dygn till sjöss med mycket härlig segling. Som mest flög vi fram i dryga 15 knop med en rev i storen och code zero (som vi för övrigt seglade sönder dag 2). Första dygnet bjöd på bra vind och vi gjorde 10 – 12 knop hela dagen och hela natten. Det är en speciell känsla att forsa fram i över tio knop i totalt mörker, ingen måne, bara stjärnor och bruset från båten, timme efter timme. Nattseglingen har hittills varit mysig. Vi seglar och sover i 3 timmars skift. Det är ganska tomt på havet men någon gång ibland stöter man på en båt. De stora fraktfartygen är inget problem. De är väl upplysta och riktning och hastighet syns på AISen. Lokala fiskebåtar och bogserbåtar är knepigare. De har nästan aldrig AIS och är godtyckligt upplysta. Avstånd, riktning och hastighet kan vara väldigt svårt att uppskatta. Ibland väjer man i onödan och ibland borde man gjort det tidigare 🙂. En strålkastare är bra att ha att lysa på varandra med.

Vi hoppar över Kalimantan och Borneos orangutanger den här gången. Vi blev varnade av andra seglare som precis varit där att rådande monsun spolar ut stora trädstockar i havet från Kumaifloden och gör det farligt för en lätt plastbåt som vår att vistas där. Vi kanske tar det på tillbakavägen istället.

Haj svaj leverpastaj, som man säger i Skåne 🙂

 

Rickard & Maria

Posted by Rickard & Maria

3 comments

Johan Rönblom

Det ser härligt ut som vanligt!
Vad hände med Code zero? Går den att laga?

Vi bakade lussebullar hos farmor Kristina igår.

Rickard & Maria
Rickard & Maria

Hej Johan, snart är det lika härligt för er. På Code Zeron gick fästöglan längst ner mot peken sönder i sömmen. Tror det går att fixa. Lussebullar låter härligt 🙂

Oj vad inspirerande bilder och läsning… Vi jobbar hårt på att få till en träff i månadsskiftet mars/april 🙂

Kommentera