Som i en fembok

Som i en fembok

13/5 Påväg från Pulau Obi till Kofiau, Raja Ampat

Nu är vi snart där. När vi kastar ankar nästa nästa gång blir det i Raja Ampat, målet för resan. Weee! Vi har precis lättat ankar från Pulao Obi, där vi återhämtat oss från den 300 sjömil långa seglatsen från Wangi-Wangi i södra Sulawesi. Pulao Obi – vilken härlig oas. Vi ankrade i en sandpool med kristallklart vatten, framför oss låg en fin strand utan högar av plast och skräp från världshaven, en kokospalmodling i bakgrunden, en gammal fyr från svunna tider och lokalbefolkning som är välkomnande och generösa utan att vilja ha något tillbaka. Efter 2 och ett halvt dygn utan fast mark under fötterna var det underbart att få springa gå på den fasta sanden och efter att ha läst alla Enid Blytons femböcker var förväntningarna på att få utforska den gamla fyren skyhöga. Tänk om dörren var olåst och man kunde gå in…

När vi närmar oss fyren, ett 40 meter högt betongtorn, ser vi att fönsterna står öppna och svalor i mängder cirkulerar runt tornet, dörren är sedan länge borta, det är med andra ord bara att traska in. Tusentals svalor har gjort fyren till sitt hem och det luktar därefter. Men ståltrappan lutar brant och inbjudande uppåt och vi börjar vår klättring. Wow, vilken utsikt. Vi ser en kuperad grön ö och så fina Galeforce där hon ligger i det glittrande havet. Det är alltid lika kul att se henne från ovan. Men trots att vi letar så hittar vi inga hemliga gångar, smugglargömmor eller sjörövarskatter som sig bör i ett femäventyr.

Tillbaka på båten kom en fiskare för att sälja sin färska fångst, fem fina små tonfiskar. Dem ville vi såklart köpa. Nyfiket kom han ombord, vi bjöd på cola och han dröjde sig oblygt kvar. Men han var trevlig och varnade oss för krokodiler och primitiva folk i grannbyarna som förgiftar turister, kan det vara kanibaler? Innan han åkte visade han stolt upp sin övriga fångst. Under en presenning i båten låg en levande 20 kilos havssköldpadda. Den blir god till middag, sa han. Vi blev alla bestörta och Sofie skrek att han skulle släppa tillbaka den i havet, men vi tog oss samman och förstod att det inte var vår plats att lägga oss i. Minnet kommer dock att dröja sig kvar länge.

Vi har börjat planera för hemresa. Det är bara 2 månader kvar innan Maria och barnen flyger hem från Bali. Rickard stannar på Galeforce ytterligare några månader för att segla vidare till Phuket, där hon ska säljas. Vår fina båt och hem. Vi kommer att sakna henne. Det är inte så att vi längtar hem, men det finns vissa saker som vi kommer att njuta av när vi väl är hemma. Alice komer njuta av kylan och ta en lååång dusch med jättemycket vatten. Sofie kommer att säga: ”Hej då, nu drar jag till mina kompisar och är borta i en vecka.” Viktor har gjort en lista med saker att göra:

1. Fiska med Ante
2. Hoppa studsmatta
3. Äta våfflor
4. Leta efter sina leksaker
5. Leka med Abbe
6. Längta efter vintern

Maria och Rickard ska äta surdegsmackor från Fabrique och kanske en och annan laktitsbit. I sin längtan efter surdeg har Rickard till och med gett sig på att försöka baka eget surdegsbröd. Vi fick en surdegskultur av den nyazeeländska/danska barnbåten ”Bob the Cat”. Det kommer nog krävas några försök innan han når Fabrique-klass, men vem vet, vi kanske har fått en bagare i familjen. Utöver matfantasierna längtar Maria efter en dag utan att svettas och kanske allra mest efter en man som inte svettas. 🙂 Men först ska vi toknjuta av våra sista två månader, segla, bada och snorkla så mycket vi kan.

 

Posted by Rickard & Maria in Familj, 4 comments
Dykning i Wakatobi

Dykning i Wakatobi

2/5 2019 Wangi-Wangi

Efter att ha hängt ett par dagar i Wakatobi kan vi konstatera att det är ett riktigt toppenställe. För första gången på länge har vi hittat andra cruisingbåtar att hänga med varav två till och med har varit barnbåtar! Namnet Wakatobi är en förkortning på de fyra huvudöarna i ögruppen: Wangi-wangi, Kaledupa, Tomia och Binongko. Hela ögruppen är en marin nationalpark med mycket fina korallrev och kristallklart vatten. Strax efter att vi ankrat vid Wangi-wangi fick vi grannar i form av den australiensiska båten La Passarola med det pensionerade paret Colleen och Les, som ankrade ett stenkast bort. Det tog inte lång stund innan de kom över med dingen och hälsade på. Vilka trevliga människor! När de fick höra om vårt trasiga storsegel kom de genast farande med sin 20 kg tunga segellagningssymaskin för att hjälpa till att laga. Efter ganska mycket slit och tre trasiga symaskinsnålar fick maskinen dock kasta in handduken. Seglet var för tjockt och hårt, bara att laga för hand. Efter flera timmars hårt slit till långt in på natten, med pannlampan i högsta hugg, var seglet tillslut lagat. Morgonen efter skulle La Passarola till grannön Hoga för att dyka med en annan barnbåt, ”Bob the Cat” en nya zeeländsk/dansk familj med två pojkar på 11 och 9 år. Det ville vi inte missa.

Det blev fina dagar på Hoga med snokling och dykning, fiskfest och umgänge. Första dagen regnade bort, men La Passerolas besättning kom över med lokalt producerat risvin och palmsprit. Oväntat gott! Särskilt risvinet. Vi fick höra om deras många år till havs och interaktion med lokalbefolkningen, de blir adopterade av infödingar i varenda by de besöker. Les har båten full av dykutrustning och ville gärna ha sällskap under ytan. Så dagen efter fick vi följa med på några dyk. Den andra barnbåten, där mamman Marlene är dykinstruktör, hakade också på. Sofie och Rickard följde med på första dyket. Det var en korallvägg med den friskaste korall vi har sett hittills på resan. Vattnet var kristallklart och sikten häpnadsväckande. Under hela dyket följde några stora batfishes efter dyksällskapet. De var nyfikna på såväl människorna som bubblorna från regulatorerna. Kul! Under uppstigningen signalerar Sofie ”out of air” till Marlene. Marlene kollar luftmätaren som visar 25 bar och trycker tillbaka munstycket i munnen på Sofie. Sofie får ingen luft och simmar upp till ytan. Väl uppe kan vi konstatera att tuben är helt slut på luft och tryckmätaren trasig. Läskigt värre, men Sofie klarade det galant och fick beröm av alla. Efter lunch fick Maria också följa med på ett dyk. I det klara vattnet var det spännande att fokusera på microlivet i korallen. Små genomskinliga kräftdjur i anemonerna, små flimmerhår och silkestunna förgreningar på koraller, genomskinliga bubblor och blåsor som vajar med vattnets rörelser och konstiga små livsformer som drar in sig och gömmer sig när man simmar förbi. Det är en annan värld.

Efteråt bjöd vi båda båtarna på grillad blue fin trevally som vi köpt av en passerande fiskebåt. 8 kg fisk som nästan inte fick plats på grillen. Det blev en riktigt fest, där alla tog med sig maträtter och tilltugg. Barnen spelade sällskapsspel och Viktor spelade pajas. Jättelyckat!

Nu är vi tillbaka i Wangi-Wangi, återförenade med den andra barnbåten och Viktors kompis Lewis, 7 år, som vi ska hälsa på imorgon. Så här sociala har vi inte varit på hela resan.

Posted by Rickard & Maria in Familj, 1 comment
Segling – 330 sjömil närmare Raja Ampat

Segling – 330 sjömil närmare Raja Ampat

27/4 2019 Wangi Wangi, South Sulawesi

Det blev inga revhajar på Gili Lawa Laut, men fin snorkling ändå. Kristallklart vatten, en sköldpadda, enorma fiskstim och vad som såg ut som trevallies. Vid solnedgång lättade vi ankar och seglade söderut mot Flores och Riung. Men vi kommer tillbaka till Komodo och då kanske vi kan få till en guidad tur för att se varanjättarna som är så kända för Komodo.

Vi fick en riktigt fin nattsegling till Riung och gjorde 5-11 knops fart på kryss över lugnt vatten. Än en gång seglade vi i en vacker mångata. Riung visade sig vara en liten, genuin by där turister ibland har vägarna förbi. Nere i hamnen låg en öde restaurang utan gäster, men som kunde trolla fram en enkel och god lunch. Vi fick vänta i en timme på maten, men en svag bris från havet gjorde det uthärdligt. Bybor kom förbi och pratade medans vi väntade och alla var hjälpsamma. Det var en kristen by även om böneutrop kunde höras på avstånd. Efter lunchen gjorde vi ett tappert försök att proviantera. Vi behövde diesel och längtade efter färsk frukt. Trots dagens varma timme tågade vi in i byn. Husen stod i knähögt vatten på pålar och bybarnen vadade mellan husen. Det såg mysigt ut. Vi fick tag på papaya, vattenmelon, ägg, bakpulver och diesel. Bakpulver är livsviktigt här på båten, då det behövs till våra favoritfrukostar – amerikanska pannkakor och scones. Nu kände vi oss fullt utrustade för överfarten till Södra Sulawesi. Men först måste vi snorkla lite vid öarna utanför och begav oss till Nusa Rutong där vi fick ett fantastiskt dopp i solnedgången, fin snorkling morgonen efter och sedan iväg.

Det är 240 sjömil till södra Sulawesi och nationalparken Wakatobi. Vi har siktet inställt på Wangi Wangi. För oss innebär det 1 dygn och 19 timmar. Resan börjar i stiltje och vi går för motor. Havet är alldeles stilla och vi får några härliga timmar på trampolinen med högläsning och mindfullnes. Vid tretiden på natten kommer vinden och vi hissar segel i mörkret. Vi har 10-18 knops halvvind och rullar fram i 6-10 knop. Framåt morgonkvisten ser vi flera squalls på radarn och lyckas sicksacka igenom dem med bara några få regnstänk på oss. Sjön bygger upp och vågorna blir större. Squallsen fortsätter att komma och vi seglar vidare i ganska hård vind. Mitt under den andra natten smäller det till, bommen faller ner på taket och storseglet hänger och fladdrar. Vi lyser med strålkastaren och försöker klura ut vad som har hänt. Revögglan i storens bakkant har nötts av. Det är bara att ta ner storen och köra järngenuan resten av vägen. Några timmar senare når vi Wangi Wangi och nu ligger vi tryggt ankrade innanför revet som omger hamnen. Efter att ha avlöst varandra i 3-timmars pass under två nätters segling är vi ganska slitna och redo att knoppa en stund efter ankringen. Men det är inte barnen och heller inte grannbåten. En trevlig österrikare kommer genast på besök med dingen. Vi äter papaya och han ger oss sina bästa tips om Wakatobi och Raja Ampat där han varit flera gånger. Det är sååå trevligt med besök och än en gång får vi känna på den sköna långseglarkulturen där man hjälps åt så mycket man kan. What you give is what you get.

Det känns som att vi har kommit till ett mysigt ställe trots att hela första dagen regnat bort. Vi får se när det klarnar.

Posted by Rickard & Maria in Familj, 4 comments
Österut – klarare vatten och friskare korall

Österut – klarare vatten och friskare korall

22/4 2019 Gili Lawa Laut, Komodo

Nu har äventyret börjat på nytt. Vi har lämnat de välbekanta vattnen kring Bali och Lombok med sikte österut mot Raja Ampat. Vi befinner oss just nu på Gili Lawa Laut utanför Komodo. Enligt guideboken kan här vara packat med båtar och huggsexa om bojarna. Det råder ankringsförbud då det är nationalpark. Vi gick upp kl 4 på morgonen och racade hit för att få en av de åtråvärda bojplatserna. Vi började med att stångas i motström, ett tag gick fick vi faktiskt bakåt. Men vi kom igenom och belönades med en stor flock delfiner som hoppade bredvid båten. Vi kom fram vid 8-tiden på morgonen. Viken låg öde och alla (två) bojar lediga. Skönt. Vi fick vår plats, vi fick till och med välja. Här är magiskt. Turkost, kristallklart vatten mot Komodoöarnas karakteristiska ludna vulkankullar. Vi slängde i jollen och dingade direkt in för att snorkla. Wow. Olika sorters nemofiskar, en sköldpadda, stora fiskar och enorma fiskstim. Riktigt rolig snorkling. I eftermiddag ska vi kolla in Crystal Rock och hoppas få se revhajar.

Vi har tagit oss dryga 200 sjömil från Lombok. Det har blivit mycket segling, ganska mycket kryss, men även fantastisk halvvind med code zeron. Vi hade en skön nattsegling mellan Moyo Island utranför Sumbawa till Gili Banta vid Komodo. Vi gick på kryss nästan hela vägen. Det blåste 15-18 knops motvind och vi susade fram i 7-11 knop. Fullmånen lös upp en gata framför båten och plötsligt mitt i natten fick vi sällskap av delfiner som simmar med och leker och hoppar vid fören. Då är det svårt att vara trött trots nattens sena timme.

Sedan vi lämnade Lombok har vattnet blivit kallare och kallare och klarare och klarare. Här fryser man nästan, men det är underbart att få snorkla i klart vatten igen. Man får flashbacks från Anambas.

Ikväll kastar vi loss för ännu en nattsegling med sikte på Riung mitt på den stora ön Flores, 93 sjömil och ca. 17 timmar bort. Här tror vi att vi ska kunna proviantera lite frukt och grönsaker samt fylla på diesel inför den långa överfarten till södra Sulawesi, 250 sjömil.

Tjolahopp.

 

Posted by Rickard & Maria in Familj, 2 comments
Härliga tider

Härliga tider

Vi är tillbaks på Gili Air för tredje gången. Efter två trevliga besök är det nu bara kärnbesättningen kvar på båten. Det känns lite tomt, men vi är redo att lämna Bali och Lombok för att sätta kurs mot nya vatten. Raja Ampat hägrar. Vi får se om vi lyckas ta oss dit. Det är långt att segla och monsunen har precis vänt till motvind och motström. Vi har bunkrat mat för tre månader och ska i alla fall göra ett försök. Imorgon kastar vi loss.

För drygt två veckor sedan fick vi besök av Viktors bästa kompis Marlon, storasyster Jennifer och mamma Anna. Så häftigt att få besök av kompisar på andra sidan jorden. De seglade med oss i 12 dagar och Viktor och Marlon lekte från morgon till kväll innan de knoppade in bredvid varandra i ena akterruffen. Vilka bästisar! Vi gjorde en rundresa från den smutsiga hamnen Serangan på Bali, via Lembongan till de lugna södra Gili öarna utanför Lombok, upp till de norra turistiga Gili öarna och sedan över till nordöstra Balis svarta vulkanstränder. Vilka härliga dagar. Vi såg delfiner, fångade tonfisk, snorklade med sköldpaddor, kokade en levande hummer, blev bortkörda från otaliga bojar, bordades 2 ggr av kustbevakning och indonesiska myndigheter, jagades av apor, plockade snäckor och badade, badade, badade och badade. Det var så roligt. Tiden flög iväg. Vi har numera också ett nytt Yatzy rekord på båten. Jennifer rullade in den fantastiska poängen 334!

Väl tillbaka i stinkande Serangan, för hundrade gången, hade vi några intensiva dagar med båtfix och matbunkring. Båda motorerna har nu fått kärlek och ny motorolja och skåpen är fyllda med mat. Vi hann också med en sista surflektion på Kuta Beach. Vilket fint ställe för nybörjarsurf. Det är perfekt att komma dit sen eftermiddag när tidvattnet är lågt och den värsta värmen har lagt sig och sedan surfa fram till solnedgången.

När sedan våra fina vänner Ante och Agnes kom till Galeforce lämnade vi Serangan och tog oss till Lembongan. Monsunen har nu vänt och den dominernade strömriktningen är mot oss. Vi fick köra båda motorerna och gjorde stundom bara 1 knops fart i 6 knops motström. Men solen sken och vågorna var snälla så det var ingen ko på isen. Ett av Antes stora intressen är fiske så en fiskeutflykt blev genast bokad. Klockan ställdes på 4:30 och i mörker och vilda vågor hoppade vi i jollen och lyckades ta oss i land till vår hyrda fiskebåt. Det bar av i full fart mot Nusa Penidas vackra södra kust med dramatiska klippor som sluttar ner i havet. Här är det öppet hav, vild ström och kraftiga dyningar. Första stoppet blev popperfiske vid GT-point. Ante och Rickard kastar som vettvillingar. Kul, men utan framgång. Sedan bar det vidare längs kusten med 2 trollingspön ute efter båten. Till en början fick vi bara rubb-fish från Jakarta, dvs plastpåsar och annat skräp. Grannbåten fångade först en stor fin wahoo och vi delade deras lycka med glada tillrop och applåder. När de sedan drog upp en stor, fin GT var det tyst som i graven på vår båt. Någon gräns finns det faktiskt för hur mycket man kan glädjas med andra. Vi hade många nafsande fiskar och kaptenen cirkulerade envist runt, runt, runt de bra fiskeställena, men det ville sig inte riktigt. Vi gjorde ett sista försök med trolling runt en fantastiskt vacker munkformad klippa. Vi hade egentligen redan gett upp. Men då plaskade det till ordentligt och plötsligt kom en stor manta ray flygande upp ur havet. Wow! All energi var tillbaka och vi cirkulerade några varv till. Då small det till och Rickard drog upp en enmeters wahoo på 7-10 kg. Nu kunde vi åka hem.

Fiskelyckan fortsatte. När vi lämnade Lembongan för att åka till Lomboks södra Gili öar drog vi upp 6 fina små tonfiskar. Nu blev det ännu mer sashimi och grillad fisk. Underbart! Vi tog en boj på Gili Asahan, en ny ö för oss som visade sig vara ett riktigt guldkorn. Ön kändes genuin och oexploaterad, med en liten huvudgata längs ena stranden. Det fanns mer getter än människor på ön och just nu hade de gulliga små killingar till allas förtjusning. Stressen var långt borta och lugnet smittade snabbt av sig. Det fanns en restaurang på ön, den var italiensk och helt förtjusande. Vi åt hemmagjord gelato, smuttade limoncello och hade det bra.

Viktor och Ante, aka fiskekillen, fann varandra i fisket och blev fina kompisar. De fiskade i tid och otid. 🙂 

Stort tack till Anna, Jennifer, Marlon, Ante och Agnes för att ni förgyllde vår resa!

Posted by Rickard & Maria in Familj, 2 comments
Tillbaka på havet

Tillbaka på havet

Vi har precis lättat ankar från ön Lembongan och är på väg tillbaks till Bali. Solen skiner, det är ingen vind, havet är stilla och vi går för motor. Vi har lite ström med oss och gör 6-7 knop. Maria ropar till Rickard som sitter på toa ”Det är stora strömvågor föröver”. En minut senare gör vi över 13 knop och stora vågor sköljer över oss. Rickard får en kalldusch saltvatten genom takluckan på toaletten. En våg sköljer in genom köksfönsterna och några sängar blir också blöta. Vi springer omkring som yra höns, stänger luckor och säkrar båten. Rickard åker bergochdalbana på toaletten. 5 minuter senare är allt över. Havet är stilla vi gör 5-6 knop, solen skiner och vi känner att vi lever.

Det är härligt att vara hemma på Galeforce ingen och tillbaka på havet. Efter att ha installerat oss på båten och roat oss med surfskola på Kota Beach i två dagar var det dags att ta en liten provrunda för att testa båten innan vi får besök av Viktors bästa kompis Marlon med storasyster Jennifer och mamma Anna som ska segla med oss i två veckor. Det börjar bra. Vi startar motorerna, krokar loss från bojen, gasar – och kommer ingenstans! Vi får hjälp att kroka fast i bojen igen. Rickard dyker på propellrarna i Serangans grumliga vatten. Propellerbladen har blivit till stora klumpar av havstulpan. Efter en halvtimmes hackande är de propellrar igen. Vi krokar loss för andra gången och fiser iväg ut på havet. Styrbord motor trasslar – det kommer inget kylvatten. Då är det skönt att ha två 🙂 . Rickard byter impeller och spänner drivremmen. Inget hjälper. Efter att ha rensat vattenintaget från en ordentlig propp havstulpaner sprutar den som vanligt igen. För att klara av så många nybörjartabbar som möjligt innan gästerna kommer passar vi även på att trassla in styrbord propeller i en bojlina vid ankring i luriga strömmar.

Viktor frågar varje dag hur många dagar det är kvar innan Marlon kommer. Ikväll är det äntligen dags! 🙂

Posted by Rickard & Maria in Familj, 2 comments
Kvartssand och knäckebröd

Kvartssand och knäckebröd

Nu är vårt campingäventyr slut och husbilen tillbakalämnad. Efter detouren i bushen satsade vi på ett lugnare och lyxigare campingliv och tog in på en stor camping vid kusten med vattenland vilket barnen uppskattade. Det badades för fullt. Vi stannade i tre dagar och vilade upp oss.

En av dagarna tog vi en snorklingsutflykt till Stora Barriärrevet och Whitsunday Islands med den kända Whitehaven Beach som är den tredje mest fotograferade platsen i Australien efter operahuset i Sydney och Ayers Rock. Det visste vi inte innan men förstår nu varför 🙂. Snorklingen vid Barriärrevet var inte så imponerande men vi gjorde ett häftigt stopp där vi fick simma med stora Napoleonfiskar, GTs och andra stora fiskar som matades från båten. De simmade så nära att de rörde vid oss flera gånger. Kommersiellt men riktigt kul! När båten stannar vid Whitehaven Beach simmar en liten citronhaj förbi och i viken längre in simmar en rocka. Stranden är verkligen galet vacker! Den vitaste vi någonsin sett. Sanden består av 98,9% ren kvartssand. Den är så vit och sval att sköldpaddorna inte kan kläcka sina ägg i den och man behöver inte vara orolig för att bränna fötterna ens mitt på dagen. Kvartssanden är så ren att NASA hämtade sand härifrån för att tillverka linsen till Hubbleteleskopet! Efter stranden susade vi hem i den snabba RIB-båten – solsmekta och vindpinade. Väl hemma slog vi oss ner i campingstolarna vid husbilen med ett glas vin medans tjejerna plaskade i vattenlandet. Vilken fulländad dag 🙂

Nu är vi bland skyskraporna på Gold Coast strax söder om Brisbane. Vi bor mitt i smeten vid Surfers Paradise i en stor lägenhet och njuter av att sova i riktiga sängar 🙂. På vägen hit råkade vi köra förbi IKEA precis vid lunchdags och kunde inte motstå frestelsen av svenska köttbullar med lingonsylt. Det var fult med Å, Ä och Ö på väggarna och gult och blått överallt. Det kändes precis som att vara hemma. Vi trivdes alla fem och gick därifrån med en stor ring svenskt knäckebröd.

Imorgon drar vi vidare norrut till Sunshine Coast.

Posted by Rickard & Maria in Familj, 0 comments
Seglare, inte campare

Seglare, inte campare

Det är mitt i natten, mitt i bushen. Det hemska ljudet alldeles nyss var fälgen som skrapade mot asfalt. Det är punktering. Barnen sover och vi tittar på varandra. Vems idé var det egentligen att hyra husbil och köra över halva Australien? Men natten är sval och natthimmeln magisk. Vi börjar leta efter verktyg, reservhjul och allt vi behöver för att rulla vidare. Vi hinner inte långt förrän en typisk aussie bil med snorkel, stor antenn för UHF radio och extra förstärkta kofångare stannar till och frågar om vi behöver hjälp. Elton 68 år kliver ut och tar över projektet. Vilken fantastisk människa. Oändligt hjälpsam och full av spännande berättelser från sitt liv i bushen. Han har ett litet sanctuary för kängurus vid sitt hus och har precis köpt en opalgruva för att utvinna opaler. Efter att reservdäcket sitter på plats så kör han före oss halva natten för att se till att inget mer händer nu när vi inte har något reservdäck. Punkteringen hade vi fått efter att ha kört över ett roadkill av en känguru. Deras ben är tydligen jättevassa. Det sitter fullt med kängurus runt vägarna på nätterna. De sitter där för att gräset är lite grönare i vägrenen än på de torra slätterna. De är inte rädda för bilarna som susar förbi och reagerar inte när man tutar. Det finns döda kängurus överallt på vägarna och vi inser att det här blir vår första och sista natt på vägen. Elton kör på 3 kängurus och några fåglar under resan. Vi stannar till i Blackall, Eltons hemby, för att sova de sista av nattens timmar. Men innan Elton lämnar oss visar han oss 10 små opalbitar i olika färger och en riktigt fin opal. De ligger där och gnistrar i alla olika färger medans han berättar hur framställningen går till. Sedan ger han oss alla de små opalbitarna! Morgonen efter kommer han förbi husbilen, dricker en kopp kaffe, berättar om alla fantastiska papegojor som flyger över våra huvuden och sedan visar han oss till en däckverkstad där vi kan få ett nytt reservdäck. Innan han går ger han oss den fina oplen också och vi gråter nästan när det är dags att ta farväl.

Vi har nu varit i Australien i 9 dagar. Först 3 dagar i fantastiskt mysiga Sydney, där vi kollade in Operahuset, tog en liten båtresa till Sydneys zoo och strosade runt i botaniska trädgården. Det var ett fint zoo, där man kom riktigt nära flera av djuren. Man fick gå fritt inne hos kängurusen och kunde se hur de rörde sig och använde svansen som ett extra tredje ben. Coolt. Duckbillen var också jätterolig. Det var en pigg liten rackare som simmade omkring och visade upp sig.

Efter Sydney var planen att flyga till Ayers Rock och Kings Canyon i centrala Australien. Vi satte dock morgonkaffet i halsen när vi skulle boka biljetter, 27 000 kr tur och retur för ett simpelt inrikesflyg! Vi började skissa på andra sätt att ta oss dit. Husbil till exempel. Efter åtskilliga försök och telefonsamtal får vi tag på en husbil i Brisbane som är ledig lite för kort tid, men om vi gör några nattkörningar så borde vi kunna ta oss till Ayers Rock och tillbaka. Så började vårt husbilsäventyr. Helt oerfarna och galet optimistiska.

När vi sedan står där mitt i natten med punktering och tittar på varandra förstår vi båda att det inte kommer att funka. Vi har varit alldeles för optimistiska med tiden. Det går inte att köra på natten. Förr eller senare så kommer man att köra på en känguru. Dessutom går det ofta inte att köra lika fort som med en vanlig bil även dagtid, för det skakar. Det skakar och väsnas så mycket i ugn, porslin, lådor och lister att det är ett under att inget går sönder. Det skakar och skakar så att man blir alldeles trött i huvudet. Vi har nu lagt om planerna och är på väg tillbaka till kusten. Kanske kan vi kolla in stora barriärrevet istället. Vi får se. Men vi ångrar inte vår detour ut i bushen. Nu har vi fått smaka på bushen. Vi har sett så mycket kängurus, sett stora flockar av olika sorters papegojor, vi har kört genom en svärm av enorma gräshoppor, vi har kört mil efter mil genom öppna torra röda landskap, ljusa landskap av torrt gräs, gröna landskap som sett sitt första regn på 6 år och vi har träffat fantastiska människor på vägen. Vi har också fått känna på lamslående hetta, attackerande flugor i mängder, campingar som är stängda och broar som är för låga.

Vad tycker vi då om campinglivet hittills?

Vi saknar Galeforce! Hon är så stor och rymlig, köket och toaletterna är så bra, sängarna kan stå bäddade eller obäddade hela tiden och man kan röra sig fritt medans man är på väg. Och sedan finns havet där alldeles bredvid. Vackert och svalkande. Vi är seglare, inte campare.

Posted by Rickard & Maria in Familj, 4 comments
Många mil i ben och bil

Många mil i ben och bil

Hej och hå, tiden rusar på. Två veckor har gått sedan sist. Vi har lämnat Sydön och dess fantastiska natur bakom oss. Det var intensiva veckor med många mil i både ben och bil.  Barnen klagar inte längre på långa promenader. De har vant sig. De långa bilresorna går också bra. Spellistorna går på repeat och den förr så hatade mittenplatsen i baksätet är nu hett eftertraktad sedan det bestämts att den väljer musiken. Vi har sett flera glaciärer, åkt på båttur i Milford Sound och gått vandring efter vandring i skog och kring sjö och berg.

En av favoriterna var Hooker Valley track nedanför Mount Cook. En enastående vacker vandring som slutade vid en glaciärsjö vid foten av Mount Cook. Oj, oj, oj. Man kunde sitta med linne i solen och bada fötterna i isvatten där stora bitar glaciär flöt omkring. En annan oväntad pärla var Gemstone Beach på sydkusten. Häftiga branta sandklippor mot havet med en strand nedanför där man enligt uppgift kunde hitta ädelstenar. Vi letade flitigt utan framgång men hade supermysigt ändå.

Det är så mycket att se och göra överallt att hemskolningen tillfälligt fått bantas ner. Vi kör svenska, engelska och matte på mornarna 6 dagar i veckan. De andra ämnena får vänta tills vi är tillbaks på Galeforce.

Nyzeeländarna är generellt mycket trevliga och easy going men Rickard lyckades ändå få en ordentlig uppläxning av en polis efter att blivit stoppad för fortkörning. Vi hade ju barn i bilen så det var tydligen väldigt oansvarigt att köra 120 på en spikrak 100 väg.  

Efter Mount Cook lämnade vi Sydön och tog färjan tillbaks till Nordön. Vi slappade några dagar vid Te Horo Beach utanför Wellington för att fixa nya visum till Indonesien. Vi var lite nervösa inför ansökan då Indonesisk byråkrati kan vara en aning nyckfull. Allt gick dock supersmidigt och visumen var klara på två dagar. Nice!

På en av våra många vandringar gick vi förbi en hage med Alpackor. De flesta var rädda och höll sig på avstånd men en liten unge kom nyfiket fram och lät oss klappa och kela. Såå gullig! När vi skulle gå lyckades han på något sätt krångla sig genom stängslet. Maria fick ta honom i famnen och lyfta tillbaks över staketet in i hagen. Så lätt och så mjuk!

Nu har vi rullat vidare norrut till Bay of Plenty som blir sista stoppet innan vi flyger vidare till Sydney och Australien.

Posted by Rickard & Maria in Familj, 3 comments

Gästinlägg 2 – Efter stormen

Efter stormen var det fortsatt vågigt i Medana bay Marina. Natali var sjösjuk så hon och en pojke i taget bodde på hotell.

 

På Rasmus fyra års födelsedag firade vi med att åka till Lombok Elefantpark. Det är en jättefin djurpark där man får köpa en korg med frukt och mata djuren med, och komma väldigt nära de flesta djuren.

Det var papegojor som sattes på våra axlar, elefanter, ödlor och ormar som vi fick klappa på. Dvärgflodhästar som man fick mata på nära håll. Och framför allt Orangutanger, en vuxen som vi fick skaka hand med och sitta bredvid, och två ungar som vi fick leka med i en halvtimme. Den minsta var 8 månader och var lätt att leka med. Den lite större var ett år och ganska stark och oberäknelig.

 

Efter ett par dagar till i Medana bay Marina lämnade vi Galeforce där och tog en lokal båt till Gili Air 4 dagar och Gili Trawangan 4 dagar.

Vi cyklade runt öarna och snorklade med de stora sköldpaddorna.

 

När vi kom tillbaka såg vi att Galeforce hade fått skador. Vi gissar att bojrepet har gått av.

Marinan sa att de skulle laga skadorna, vilket de gjorde på tre dagar.

Vi besökte ett vattenfall en av dagarna och var i Sengigi en dag.

 

När vi seglade tillbaka mot Bali startade vi före soluppgången. På eftermiddagen fick vi sällskap av delfiner i en halvtimme. De hade inga problem att hängs med i 7 knop i genomsnitt.

 

Vi stannade vid Lembongan en heldag. Efter lunch puttrade vi runt med gummijollen till norra landtungan för att snorkla. Där råkade vi träffa en mangrove-guide som tog oss med på spångar genom mangroveskogen till en båt som han stakade fram med en lång bambustör genom mangrovekanalerna, ofta med heltäckande bladverk och rötter överallt.

Intressant och rofylld båttur där vi såg en meterlång ödla som hade vilat i en båt och kravlade snabbt ner i vattnet när vi kom förbi.

På vägen tillbaka 5 km med jollen blev det värre med motvind, krabb sjö, grunda områden och brytande vågor.

 

Nu är vi tillbaka på Bali.

Natali har fått feber 38,6*C.

Vi har 3 dagar kvar att kolla in Bali innan vi ska flyga hem.

Vi är på ett hotell i Kuta och tänkte ta en dagstur till Ubud.

Posted by Rickard & Maria in Familj, 2 comments