Rickard & Maria

Vinden fläktar i håret och vi susar fram över vågorna. Det är härligt att segla när allt går som det ska. Vi är på Javahavet mellan Kumai och Belitung med en lyckad nattsegling bakom oss. Skönt med revansch! Efter kalabaliken med bogserbåten fick vi ännu en riktigt jobbig natt på havet. Vi kastar loss i gryningen från Bawean och går mot Kumai, ca. 200 NM. Dagen börjar bra. Vi har perfekt vind och dundrar fram, som mest i 18 knop! En fransk katamaran, Black Lion, avseglar också mot Kumai samtidigt som oss. Galeforce går nästan dubbelt så snabbt som Black Lion och redan efter några timmar är de utom synhåll långt bakom oss.

Det är mycket trafik och gång på gång får vi väja för andra båtar. När natten kommer är havet fullt av upplysta fiskebåtar. De lyser med kraftiga gröna ljus för att locka till sig fisk eller räkor. Vi sicksackar mellan båtarna. Mitt i natten får vi problem med babord roder. Länkarmen som kopplar det till ratten har lossnat. Rodret fladdrar utan styrförmåga. Det är svårt att hålla kursen med bara styrbord roder och autopiloten går inte att använda. Pontus handstyr mellan fiskebåtarna medans Rickard försöker lista ut vad som hänt. Efter två timmars skruvande och fixande är länkarmen på plats igen och vi kan pusta ut.

Klockan är nu 3 på natten, vi har båda dragit på oss en förkylning och snorar och hostar och är riktigt trötta. Vi håller ut långt från kusten för att undvika fiskefällor i mörkret. Det hjälper inte. Kl. 4 fastnar vi i ett enormt fiskenät mitt ute på havet. Det är flera hundra meter långt och utan lampor är det omöjligt att upptäcka. Det snurrar in sig runt hela båten och fastnar i daggerboards, roder och saildrive. Det blåser 23 knops vind och stora vågor sköljer in över aktern och vidare in i salongen. Vi tar ner seglen och sliter och drar med båtshaken för att komma loss, men det går inte. Vi sitter ordentligt fast. Efter en stund kommer fiskebåten som lagt nätet och lyser på oss med strålkastare och ropar argt i radion på Indonesiska. Fiskebåten plockar upp nätet vilket bara resulterar i att våra båtar är bundna vid varandra med en spänd navelsträng av fiskenät. Vi jobbar vidare med båtshaken utan framgång. Efter två timmar tröttnar fiskebåten, skär av nätet på sin sida och drar iväg. Nätet blir slappt och vi kan såga av den långa svansen på vår sida med en brödkniv. Bitar av nätet sitter fortfarande fast i propellern så vi vågar inte använda motorn.

Klockan är nu 5. Utmattade och sjuka hissar vi segel igen och fortsätter. Pontus kryper till kojs. 20 minuter senare sitter vi fast i ett nytt fiskenät! Som tur är sitter vi inte fast lika hårt den här gången. Vana med båtshake och brödkniv sågar vi oss loss på några minuter. Upp med seglen igen och iväg. Fiskebåten som lagt nät nr. 2 lämnar vi bakom oss. Efter några timmar är det ljust och vi ankrar i Kumaiflodens mynning. Rickard dyker på propellern i det bruna vattnet och plockar bort resterna av fiskenät. Då märker vi att vi är förföljda. Fiskebåt nr. 2 kommer ikapp och kör upp jämsides med oss när vi tar upp ankaret. De är arga som tusan och skriker ”you must pay”. Vi är inte sugna på en uppgörelse på båtarna och bestämmer att vi ska diskutera vidare i Kumai town, ett par timmars gång upp längs floden. Väl framme i staden får vi tag på en Indonesisk hotellägare som kan bra engelska och hjälper oss att förhandla. Vi betalar 1 miljon rupia, 650 kr, för nätet och det känns väldigt skönt när fiskebåten ger sig av och vi kan pusta ut på Galeforce. Den franska båten Black Lion har hunnit före oss och ligger redan för ankar. Så mycket för att ha en snabbare båt 🙁

Kumai i södra Borneo är känt för sina vilda orangutanger och det är därför vi är här. Vi tar en 3 dagarstur på flodbåt med guide upp längs floden. Apskådning och djungeltrecking står på schemat. Det är magiskt att glida upp längs floden med tät djungel omkring sig. Djungeln är full av apor. Förutom orangutanger ser vi mängder med näsapor, makaker och en gibbonapa. I skymningen sitter näsaporna i stora flockar i träden längs floden och äter blad och kivas med varandra. Vi får se dessa märkliga djur med den karaktäristiska långa röda näsan på mycket nära håll. Orangutangerna skådas främst på matstationer i djungeln där nationalparken lägger ut bananer och annan mat vid givna tidpunkter. Mängder med orangutanger kommer för att äta sig mätta. Mammor med barn hängandes i håret på magen och stora dominanta hannar med kindflärpar och hakpåse trycker sävligt i sig otroliga mängder bananer. På ett ställe sitter en tonåring i trädet ovanför oss och kastar trotsigt grenar mot åskådarna. De är mycket mänskliga och fascinerande att se. När det mörknar går vi natt-trecking med ficklampa i djungeln. Guiden lockar fram stora tarantellaspindlar ur sina hålor och vi får även se en mycket giftig ”green viper” orm som slingrar sig på en gren bredvid oss. Läskigt värre!

Vi har precis ankrat på ön Bawean mitt i Javahavet efter en stundom skräckfylld 36 timmars segling. Vi hann precis fram i tid för att kasta ankar till solens sista strålar. När vi packar ihop seglet är det redan mörkt. Det känns fantastiskt skönt att ligga i en trygg hamn. All spänning släpper och vi skrattar så vi gråter när vi pratar om nattens äventyr. Det höll på att gå riktigt år pipsvängen. Det är mitt i natten, vi susar fram i 9 knop i 25 knops härlig medvind. Det är Pontus första nattsegling. Pontus har vakten och väcker Rickard som sover i soffan. Det är båtar föröver. Vi tror först att de står still och girar så mycket vi kan babord utan att få gipp. Mer åt babord går inte förseglet fladdrar och storen balanserar. Båtarna kommer snabbt närmare. Det är en bogserbåt med släp och den står inte still. Vi är på rak kollisionskurs. Vi lyser med strålkastaren att vi vill passera framför. Det går inte, vi måste gira styrbord, upp i vind. Vi går upp så högt i vind vi kan med oskotade segel men trycks av vinden rakt ner mot släpet. Allt går otroligt snabbt. Vi åker in i trossen mellan bogserbåten och släpet och driver i 5 knop rakt mot släpet. Vi slår full back i båda motorerna. Babord motor trasslar in sig i trossen och går inte att köra. De lyser på oss med strålkastare och skriker i megafoner på Indonesiska. Vi förbereder oss på krock. Men styrbord motor kämpar med full back mot seglen och lyckas vrida båten så seglen slår över. Vi stannar 20 meter ifrån släpet, fortfarande med full back. I panik tar vi ner storen och rullar in focken. Vi sitter fast i trossen. Efter en halvtimmes trixande med daggerboards och roder kommer vi loss och kan segla därifrån. Efter incidenten är det svårt att komma till ro och sova. Seglingen fortsätter dock lugnt och tryggt hela vägen in i hamn.

Innan överfarten hade vi några härliga dagar på Bali där vi besökte risodlingar och kaffeplantage i Ubud för att sedan segla vidare till Amed på nordöstra Bali där vi gjorde två dyk. Första på vraket USAT Liberty från andra världskriget och sedan på ett fint korallrev. Pontus hade aldrig dykt med tuber förut men klarade sig galant under vattnet.

Imorgon seglar vi vidare mot Kumaifloden på södra Borneo.

10/7 2019

Plötsligt är vi här, tillbaks på Bali med båten full av packade väskor. Om några timmar flyger Maria och barnen hem till Sverige. Efter 13 månader och 11 dagar är äventyret nu slut. Barnen har räknat dagarna till hemresan och längtat. De saknar huset, leksakerna, kompisarna, maten – hemmalivet. Vi vuxna saknar också vissa saker men längtar inte tillbaks till vardagen. Det ska bli underbart att handla i en välsorterad matvarubutik, gå långa promenader, frysa lite lagom och sätta på sig en kofta. Hemma väntar ett tomt hus där allt ligger nerpackat i lådor i källaren, till och med sängen är undanstoppad. Ingen bil, inga kläder men i kylen väntar iallafall favoritosten, salami och falukorv. Tack Natalie och MatHem.

Den senaste tiden har vi haft riktig semester på våra favoritöar Gili Air och Gili Asahan. Vi har frossat i italienska delikatesser, druckit limoncello och ätit gelato var och varannan dag. På Gili Asahan finns en supermysig italiensk restaurang där man kan hänga i timmar och slappa eller spela sällskapsspel. Vi blev stammisar. På kvällarna gick vi promenader runt ön. I solnedgången varvades stränder med krossad korall, klippor och kullar. En egen bubbla långt ifrån den övriga världen.

Sista seglingarna har bjudit på härlig medvind. Mellan Lombok och Bali hamnar vi mitt i en enorm flock med delfiner. Hundratals små delfiner simmar förbi båten och då och då hoppar de flera meter upp i luften och landar igen med stora plask. Vackert!

Rickard ska stanna på Galeforce. Om några dagar kommer polaren Pontus som ska hjälpa till med seglingen upp till Singapore. Det ska också bli skoj 🙂

Komodo, vilket ställe! Det är nästan vackrare än vi kom ihåg det. De ludna kullarna, det klara vattnet och friska korallreven. Vi tar en boj vid Makassar Reef mitt i Komodos nationalpark. Monsunen har vänt och vädret är lite svalare här. På kvällarna behövs ibland en kofta. Det är första gången på hela resan som det behövs och det känns mysigt att klä på sig lite. Nätterna är härligt svala och till och med fria från insekter.

Dyksiterna runt Makassar Reef har namn som ’Manta point’ och ’Manta alley’ och har man tur så kan man här få se Manta rockor. Att se Mantas har stått högt på önskelistan, särskilt sedan Raja Ampat. När vi kom till Raja hade vi precis missat säsongen och rockorna hade simmat vidare mot Komodo. Nu har vi följt i rockornas fotspår och kanske kan vi äntligen få oss en skymt av en mäktig manta, där de största kan ha ett vingspann på upp till 7 meter och väga två ton!

Det är med viss förväntan vi hoppar i dingen för att utforska revet, även om vi inte riktigt vågar hoppas. Snorklar, diskmedel och Oreo-kex är med. Vi susar fram på det turkosa vattnet och plötsligt pekar båtgrannen på vågorna en bit framför oss och flaxar med armarna som en manta. Vi hoppar i och landar nästan ovanpå en rocka. Wow! Den är så stor och vi är så nära. Sakta och majestätiskt flyger han förbi oss. När han är utom synhåll hoppar vi upp i jollen och det dröjer inte länge innan båtgrannen börjar flaxa igen. Vi kör dit och hoppar nästan i på en rocka igen. Den kommer simmande rakt mot oss och väjer precis framför våra cyklop. Vi ser rakt in i hans väldiga munhåla. Barnen blir nästan lite rädda. Dubbelt wow! Ytterligare en gång upprepas proceduren innan vi åker hem. Vi glömde till och med att fika på Oreo-kexen, men de smakar gott vid köksbordet också. Vilken utflykt!

Vi gör ett halvhjärtat försök att få se de välkända Komodo drakarna, världens största varaner, men ankringen vid nationalparksstugan är besvärlig att få till i 30 knops vind och vi väljer att åka vidare. Vi nöjer oss med rockorna 🙂

Vi är åter ute på havet. Den här gången är vinden och vågorna snälla mot oss. Vi tuffar fram i 7-12 knop med 15-20 knops vind snett bakifrån. Underbart. Några delfiner simmar förbi båten och vi bara njuter. Vilken skillnad mot den förra skräcköverfarten med trasigt roder!

Det blev 5 arbetsamma dagar i Wangi-Wangi med roderlagning och matbunkring. Första dagen hyr vi bil med chaufför för att åka till Imigrasi och förlänga visumen. Vi har varit där förut och personalen kommer ihåg oss. De hejar glatt och frågar hur vi hade det i Raja Ampat. Vi lägger en timme på att fylla i formulär medans barnen tittar på Indonesisk reklam som rullar på kontorets TV och har det alla ganska bra i den svala ACn. Nästa projekt blir att göra något åt det trasiga roderfästet som slets loss från skrovet i de höga vågorna på väg till Wangi-Wangi. Lagningen behöver göras i glasfiber men fästet sitter under vattenlinjen och det behöver vara torrt för att repareras. Vi funderar på olika alternativ:

1. Hanka oss fram 300 NM med ett roder till Makassar som är en stor stad där det finns båtvarv som kan ta upp båten på land för att reparera.

2. Hitta en bra strand och försöka ’beacha’ båten med hjälp av tidvattnet. Problemet är att vi har saildrives där propellern sitter i en känslig vinkelväxel som sticker ner under skroven och den behöver avlastas för att det ska funka.

Vi har inte bestämt hur vi ska göra men tänker att vi börjar med att köpa material. Vi frågar chauffören var man kan få tag på glasfiberväv. Han kan inte många ord engelska och hämtar sin kompis, Albar, för att hjälpa till att översätta. Albar är duktig på engelska och mycket hjälpsam. Han är byhövding för Bajo-folket som bor på Wangi-Wangi, ett slags sea-gypsy folk som pratar sitt eget språk. Han tar oss till sin by där det finns en gubbe som kan glasfiber. De kommer med till båten för att inspektera skadan och föreslår att vi ska lyfta båten genom att lägga under plasttunnor som stora flöten. Sagt och gjort. Nästa morgon står Albar och glasfibergubben på bryggan med två stora plasttunnor. Efter lite trixande lyckas vi vinscha ner tunnorna under skrovet och roderfästet kommer snällt upp i torra luften. Epoxy och glasfiberväv inhandlas och efter några dagars jobb har glasfibergubben och Rickard plastat ihop roderfästet och skruvat allt på plats med nya fina bultar. Övre fästets bultar görs genomgående med rejäl bricka och mutter på baksidan. Allt blir så fint och bra. Även babord roderfäste behöver tillsyn. På två av de fyra bultarna till det nedre fästet har skallarna lossnat med bultarna fortfarande kvar i hålen. Det är läskigt att se och tänka att även det andra rodret kunde ha lossnat i de stora vågorna ute på havet.

Dagarna fortsätter med bunkring enligt konstens alla regler. Gasol, Diesel och mat, allt behöver fyllas på. Det blir många vändor med jollen in till land. Plötsligt slutar jollemotorn att funka. Albar kommer åter igen till undsättning och stämmer träff med byns mekaniker. Rickard och Albar åker dit med motorn. Det är ett gäng gubbar som pysslar på med lite av varje i ett litet plåtskjul av korrugerad plåt mitt i byn. De smider fiskeharpuner i rostfritt stål, skruvar på trasiga mopeder och fixar med motorer. Det är bara Albar som kan Engelska men alla är nyfikna och trevliga. Båtmotorn plockas isär i beståndsdelar och plockas ihop igen. På andra försöket hittas felet och lagas. Fantastiskt med en hel jolle igen.

På natten hör vi tassande ljud och nästa morgon hittar vi små bajspluttar runt omkring i köket. En mus eller råtta har på något sätt tagit sig ombord! Vi köper råttgift och lägger ut. Han äter snällt flera gånger men dör inte förrän efter tre dagar. På morgonen hittar Maria en död råtta vid diskbänken. Riktigt äckligt!

Imorgon kommer vi fram till Komodo och har då tagit oss ytterligare 300 NM närmare Bali. Det ska bli kul att återse de vackra öarna.

En fyra dagar gammal väderprognos går inte alltid att lita på. Seglingen från Pulau Obi blev inte riktigt som vi tänkt oss. 10-15 knops vind visade sig vara 20-30 och vågorna kändes stundom stora som hus.

Det är 320 NM till Wangi-Wangi. Ungefär 2,5 dygns segling på öppet vatten. Vi börjar resan med svag vind och en rev i storen, men under första natten blåser det upp. Farten och de stora vågorna tvingar oss att ändra kurs så att vi får vågorna mer bakifrån. Galeforce dundrar fram i hög fart och varje våg sätter oss ur kurs. Då och då får vi oss en riktig saltvattendusch och en våg sköljer in i salongen bakifrån. Vi behöver sakta ner och få stabilitet.

Vi har förberett oss för det här. Vi har skapat ett drivankare och tänkt ut hur vi ska sjösätta det. Och visst hjälper det, men inte tillräckligt. Vi måste reva. Men vi vill inte gå upp i vind och få vågorna på nosen. Vi bestämmer oss för att testa att vinscha ner storen. För att köra med 2 rev i storen behöver vi sätta upp ett inre förstag för att avlasta masten. Vi är utrustade med flytväst och säkerhetslina och allt går bra. Farten minskar och vi slappnar av något. Men babord rodret har börjat vibrera och göra klonkande ljud. Vi bevakar det noga och avlastar det genom att hissa upp det så att bara hälften sticker ner i vattnet.

Barnen visar inga tecken på oro, de ligger och läser eller lyssnar på musik. Viktor grejar med sitt. Plötsligt pekar han på styrbord roder och frågar varför det ser ut så. Maria, som har skiftet just då, flyger upp ur soffan och kallar hysteriskt på Rickard. Rodret håller på att trilla av. Det hänger och fladdrar i övre fästet. Och det ska vara vårt hela roder. Vi lyckas rädda rodret, men kan inte använda det. Vi måste förlita oss på det vibrerande, klonkande rodret på babord ponton som vi bara vågar sticka ner till hälften. Vi tittar på varandra och förstår allvaret i situationen. I våra huvuden förbereder vi det Mayday-samtal som måste göras om vi tappar vårt sista roder och styrförmågan av Galeforce.

Vi har nu seglat långt ur kurs, men vågar inte belasta rodret genom att trotsa vågorna, dessutom är vi på väg mot land som borde ge oss skydd mot vind och swells. Det tar sina timmar, men vi når så småningom lugnare vatten och rodret klonkar inte mer än tidigare. Kanske, kanske, kan vi ta oss i hamn. Men vi vet också att det inte duger att bara nå land. Vi behöver en stad, eller åtminstone en större by med förbindelser, vi måste laga våra roder och åka vidare. Vi var på väg till Wangi-Wangi och det är också där som vi kan ha en chans att få hjälp. Så vi siktar på Wangi-Wangi, även om vi nu har motvind dit och måste ut på vildare vatten igen. Vi kryssar oss framåt i de växande vågorna, när vi sista biten får strömmen emot oss kör vi båda motorerna och segar oss fram. Solen har gått ner för längesedan, men det är fullmåne och vi har varit i Wangi-Wangi förrut. Vi vet precis var vi ska ankra, vi klarar det i mörker. Och vi kommer fram, rodret håller hela vägen, ankringen går bra och vi somnar och sover så gott, trygga i hamn.

12/6

Hemlängtan. Den kommer smygande ibland. Vissa dagar mer än andra. Som idag. Det guppar och småregnar. Dynorna i sittbrunnen är blöta, så utrymmet är begränsat. Golvet är blött och så även fötterna. Handdukarna är blöta och torkar aldrig. Barnen är rastlösa för att det går inte att röra på sig. Det finns inga ytor. På kvällarna blir vi överfallna av kryp av olika slag. På ett ankringsställe är det flygmyror i tusental och på ett annat är det hundratals centimeterstora skalbaggar som liknar kackerlackor med sina viftande antenner. Mornarna börjar med krypsanering. Bullriga små lokala motorbåtar kör förbi Galeforce. Många vill stanna och komma ombord. Det är kul ibland, men lite jobbigt också. De flesta är nyfikna och gulliga och vill se hur vi har det. De ställer lite frågor och försöker på indonesiska berätta lite saker om omgivningen som kan vara bra för oss att veta som var det finns korallrev och att vi är välkomna att besöka deras by. Ibland vill de ha saker, de frågar efter cyklop eller fiskedrag, men vi har inget att ge. Ibland vill de sälja fisk eller kokosnötter, vilket vi gärna köper. Ofta kommer de ombord utan att bli inbjudna och sedan stannar de länge, alldeles för länge, och vill inte förstå våra försynta antydningar om att de ska gå. Ibland gömmer vi oss för vi orkar inte med fler besök. Idag kom en ovanligt påflugen lokalbo. Vi vinkade men förblev sittande och låssades inte förstå att han ville prata med oss. Men när han rammade oss från sidan kunde vi inte annat än springa fram till honom. Han tog det som en inbjudan och klättrade ombord på Galeforce. Jaha, då var vi där igen… En timme av att sitta och le, försöka förstå eller inte förstå när de tigger om gåvor.

Men nu har regnet upphört, solen bryter fram mellan molnen. Nu bär det av in till stranden så att vi kan röra på oss och skaka av oss rastlösheten. Då försvinner också hemlängtan. Det syns till och med en regnbåge. Stranden är vacker och jollen susar fram över vattnet. Vinden sliter i kind och hår och livet är härligt igen. Och om man ska vara ärlig så är regndagarna få och 99% av ankringarna krypfria.

Vi är tillbaka vid fyrön Pulau Obi på vår väg tillbaka till Wakatobi. När vi lämnade Raja Ampat såg vi en val simma förbi båten. Han rörde sig som en gigantisk delfin. Vi hörde hans mäktiga blåsljud när han dök precis framför båten och såg hans majestätiska stjärtfena. Riktigt häftigt! Vi har också fångat en hel del fisk på sista tiden, först två fina tonfiskar, sedan en liten barracuda och en till riktigt stor tonfisk. Underbart! Och ett härligt inslag på menyn, särskilt när proteinförråden börjar sina.

Nu har vi tre dagars härlig segling framför oss och vår fyra dagar gamla väderprognos utlovar 10-15 knops halvvind. Hoppas att det stämmer! 🙂

Nu har vi nått ögruppen Wayag. Längre än så här kommer vi inte. Den här gången. Underbart att vara här men lite tungt att vi närmar oss slutet på resan. Vi har nu 6 veckor på oss att segla 1200 sjömil tillbaks till Bali. Det kommer bli mycket härlig segling framöver.

Wayag är ett kluster av 200 öar som ligger i norra utkanten av Raja Ampat. Har du inte egen båt kommer du inte hit. Öarna ligger tätt ihop och sticker upp ur havet som små gröna svampar. Vattnet mellan öarna är turkost och kavlugnt och området är inte större än att det går att dinga från ena änden till den andra. Vi kastar ankare på 3 meters djup i en liten lagun med sandbotten. Det är som att ha en egen swimmingpool. En haj simmar förbi alldeles intill båten i det kristallklara vattnet. Ingen annan båt syns till. Vi har hela stället för oss själva. Vi gör små utflykter med dingen bland vikarna och lagunerna, hoppar iland på någon sandstrand och promenerar en vända. Maria ser några bebishajar som jagar småspigg alldeles vid strandkanten. Snorklingen är usel, men vad gör det.

Innan Wayag hade vi två sköna stopp vid öarna Air Borek och Yefma. Vid Air Borek stötte vi oväntat på en annan barnbåt. Kapten Courage med fru Shannon och 5 barn ombord hälsar glatt och bjuder in oss till sin 17 meters katamaran, Lil’ Explorer. De kastade loss från Kalifornien för 6 år sedan. De flesta av barnen har aldrig gått i vanlig skola. Det är en brokig skara med olika personligheter. De kastar sig över våra barn som inte ens hinner tänka tanken att vara blyga. Viktor hänger med Valiant, 6 år och Vitality 9 år. Alice och Sofie hänger med Innocence 10 år och killarna Integrity 12 år och Intrepid 14 år. Vi får två härliga dagar tillsammans med mycket lek, fantastisk snorkling, båtbakad pizza och rödvin. Vilka fantastiska människor!

Snorklingen vid Air Borek var verkligen magisk, vi såg blacktip hajar, stora stim med enorma napoleonfiskar, GTs, moränor och för första gången såg vi även sjöhästar. Människorna, som vaktar ön och dess korallrev som hökar, är däremot inte att leka med. De säger till och med till barnen, som drar en surfbräda efter jollen 500 meter från revet, att vattensporter inte är tillåtna. Det är helt ok att köra motorbåt, men man får tydligen inte ha roligt.

Det andra stoppet, ön Yefma, var också fint. En öde ö med sandstrand runt hela ön. Vi ankrade 10 meter från stranden i turkost vatten. Vi simmade in och promenerade runt ön i kvällssolen, badade och hade det bra. Härligt att ha en egen ö igen.

Nu är vi 4 certifierade dykare i familjen. Grattis Alice och fantastiskt bra jobbat! Det var en målmedveten Alice som började sin utbildning för 4 dagar sedan och hon fixade det. Praktiska övningar och dyk i tre dagar och sedan teoriplugg på kvällarna. Dykstället Scuba Republic har varit riktigt bra. Enkelt, billigt, en fantastisk instruktör och ett mysigt lunchställe. Instruktören Dana, en 35-årig tjej från Tjeckien, tog sig an Alice med ett leende. I början var det lite svårt med kommunikationen, men på tredje dagen snackar Alice engelska som om hon aldrig gjort något annat.

Vi andra turades om att dyka med Alice. En vuxen dyker och den andre snorklar med Viktor. Vilka dyk vi fick! Äntligen får vi se hajar, blacktip-hajar och de lustiga wobegonhajarna. Blacktip hajarna ser ut som man föreställer sig en haj, majestätiskt glider de fram i vattnet som om de äger revet. Wobegonhajen ligger stilla på botten, gärna under en sten, väl kamouflerad med platt huvud, enorm mun och skägg. Vi dyker på fem olika dyk-siter som alla är riktigt bra. Förutom hajar ser vi sköldpaddor, stora muränor, stim med barracuda, napoleon rass, GTs och magisk korall. Stora områden med mycket mer färg och variation än vi sett tidigare. Vackert!

Viktor har verkligen blivit en fisk i vattnet på sistone. Han hoppar i från kanten och snorklar själv runt båten. Och han tycker det är fantastiskt roligt. Nu har vi badat 300 dagar i rad och det är fortfarande lika roligt.

Ikväll är det dykfest för Alice och imorgon bitti lättar vi ankar för ön Airborek. Fortsatt snorkling och spaning efter manta rays står på schemat.

Vi gjorde det! Vi tog oss till Raja!

Vi glider in mot ön Walo vid Kofiau, inte en våg krusar vattnet, det är 20 meter djupt och vi ser varenda sten på bottnen. Stora stim av tonfisk och en och annan trevally simmar förbi båten. Vi ankrar på 13 meters djup i en stor sandpool. Ön framför oss har vit sand och palmer som vajar i vinden. För första gången någonsin vid ankring lägger vi märke till ljudbilden. Det låter tropiskt. Fåglar av olika slag. Åh, vad vi har längtat efter det här.

Men ena sidan av ön är täckt av mangrove och vi vet att det finns krokodiler på sina håll i Raja. Ön Kofiau finns inte med i våra guideböcker så vi kan inte läsa om hur det ligger till med krokodiler just här. Det finns inget internet heller. Vi sneglar mot mangroven och bestämmer oss för att bada långt därifrån. Om vi håller ihop så är not inte krokodilerna så sugna på att anfalla. För säkerhets skull tar vi med en kniv. Stranden är magisk, sanden vit och silkeslen och strömmen utanför är sval och skön. Men vi sneglar misstänksamt in mot vegetationen och undrar vem som lurar där. Och vi låter inga barn vandra iväg på upptäcktsfärd. Det finns en övergiven fiskebostad vi stranden och där hittar vi ett sköldpaddsskal. Vackert och sorgligt.

På natten drömmer Rickard om krokodiler och obehagskänslorna gnager. Så när en fiskebåt senare puttrar förbi oss, har vi bara en fråga i huvudet – finns det krokodiler? Två glada fiskare vinkar glatt och menar bestämt att här inte finns krokodiler. Vi pustar lättat ut och kan nu fullt ut njuta av detta magiska ställe.

Efter Walo vill vi bege oss till byn Waisai på Raja Ampats största ö Waigeo för att köpa det nationalparks tillstånd som krävs för att segla i Raja Ampats vatten. Men strömmarna är emot oss under seglingen dit och vi måste bryta upp resan i två etapper. Vi hittar en vacker strand och ankrar i lagom tid för att åka in och plocka snäckor en timme innan solnedgång, dygnets skönaste tid. Magiskt.

Nästa dag seglar vi vidare till marinan i Waisai. Vi vill gärna ta en boj utanför marinan och har ringt i förväg och frågat om det, men kommunikationen är svår, damen på marinan svarar ”ja” på alla våra frågor och säger något om ankring. Ok, tänker vi och förbereder oss för båda alternativen, boj och ankring. När vi kommer fram står 4 personer på bryggan och vinkar in oss till en bryggplats. Vi har inte lagt till i en marina på ett halvår och inte inventerat vilka tampar som finns var/kvar efter att vi lånat ut båten. Vi är med andra ord inte alls förberedda. Men Rickard backar in mot bryggan och Maria springer som en galning och letar i alla luckor efter fendrar och tampar. Tur att de är många på bryggan. Det blir riktigt stressigt ändå, Galeforce får smaka lite på y-bommen och vi känner oss som riktiga nybörjare. Sen får vi skämmas ännu mer när vi inte har tillräckligt med ordentliga tampar att förtöja oss med.

Men marinan är fin, restaurangen är riktigt bra och där finns en pool. Barnen är nöjda och vi har ett bra ställe att fira Viktors födelsedag på. Byn Waisai visar sig ha en riktigt fin marknad för frukt och grönsaker. Vi köper massor. Det finns till och med några små välsorterade supermarkets! Nu har vi köpt mjöl så att vi klarar oss resten av resan. Mjöl går verkligen åt i mängder. Vår vanligaste middagsmat består av platta bröd som gräddas i grillen med ost på. Sedan använder vi mjöl till alla frukostar, scones, pannkakor och surdegsbröd. Det blir en och annan kladdkaka också.

Nu längtar vi efter snorkling och dyk. Vi har åkt vidare till nästa vik och dykstället Scuba Republic. Alice är inbokad på att ta dykcertifikat med början imorgon. Vi andra ska följa med på hennes fyra dyk. Nice.