Flodbåt i Borneos djungler

Vinden fläktar i håret och vi susar fram över vågorna. Det är härligt att segla när allt går som det ska. Vi är på Javahavet mellan Kumai och Belitung med en lyckad nattsegling bakom oss. Skönt med revansch! Efter kalabaliken med bogserbåten fick vi ännu en riktigt jobbig natt på havet. Vi kastar loss i gryningen från Bawean och går mot Kumai, ca. 200 NM. Dagen börjar bra. Vi har perfekt vind och dundrar fram, som mest i 18 knop! En fransk katamaran, Black Lion, avseglar också mot Kumai samtidigt som oss. Galeforce går nästan dubbelt så snabbt som Black Lion och redan efter några timmar är de utom synhåll långt bakom oss.

Det är mycket trafik och gång på gång får vi väja för andra båtar. När natten kommer är havet fullt av upplysta fiskebåtar. De lyser med kraftiga gröna ljus för att locka till sig fisk eller räkor. Vi sicksackar mellan båtarna. Mitt i natten får vi problem med babord roder. Länkarmen som kopplar det till ratten har lossnat. Rodret fladdrar utan styrförmåga. Det är svårt att hålla kursen med bara styrbord roder och autopiloten går inte att använda. Pontus handstyr mellan fiskebåtarna medans Rickard försöker lista ut vad som hänt. Efter två timmars skruvande och fixande är länkarmen på plats igen och vi kan pusta ut.

Klockan är nu 3 på natten, vi har båda dragit på oss en förkylning och snorar och hostar och är riktigt trötta. Vi håller ut långt från kusten för att undvika fiskefällor i mörkret. Det hjälper inte. Kl. 4 fastnar vi i ett enormt fiskenät mitt ute på havet. Det är flera hundra meter långt och utan lampor är det omöjligt att upptäcka. Det snurrar in sig runt hela båten och fastnar i daggerboards, roder och saildrive. Det blåser 23 knops vind och stora vågor sköljer in över aktern och vidare in i salongen. Vi tar ner seglen och sliter och drar med båtshaken för att komma loss, men det går inte. Vi sitter ordentligt fast. Efter en stund kommer fiskebåten som lagt nätet och lyser på oss med strålkastare och ropar argt i radion på Indonesiska. Fiskebåten plockar upp nätet vilket bara resulterar i att våra båtar är bundna vid varandra med en spänd navelsträng av fiskenät. Vi jobbar vidare med båtshaken utan framgång. Efter två timmar tröttnar fiskebåten, skär av nätet på sin sida och drar iväg. Nätet blir slappt och vi kan såga av den långa svansen på vår sida med en brödkniv. Bitar av nätet sitter fortfarande fast i propellern så vi vågar inte använda motorn.

Klockan är nu 5. Utmattade och sjuka hissar vi segel igen och fortsätter. Pontus kryper till kojs. 20 minuter senare sitter vi fast i ett nytt fiskenät! Som tur är sitter vi inte fast lika hårt den här gången. Vana med båtshake och brödkniv sågar vi oss loss på några minuter. Upp med seglen igen och iväg. Fiskebåten som lagt nät nr. 2 lämnar vi bakom oss. Efter några timmar är det ljust och vi ankrar i Kumaiflodens mynning. Rickard dyker på propellern i det bruna vattnet och plockar bort resterna av fiskenät. Då märker vi att vi är förföljda. Fiskebåt nr. 2 kommer ikapp och kör upp jämsides med oss när vi tar upp ankaret. De är arga som tusan och skriker ”you must pay”. Vi är inte sugna på en uppgörelse på båtarna och bestämmer att vi ska diskutera vidare i Kumai town, ett par timmars gång upp längs floden. Väl framme i staden får vi tag på en Indonesisk hotellägare som kan bra engelska och hjälper oss att förhandla. Vi betalar 1 miljon rupia, 650 kr, för nätet och det känns väldigt skönt när fiskebåten ger sig av och vi kan pusta ut på Galeforce. Den franska båten Black Lion har hunnit före oss och ligger redan för ankar. Så mycket för att ha en snabbare båt 🙁

Kumai i södra Borneo är känt för sina vilda orangutanger och det är därför vi är här. Vi tar en 3 dagarstur på flodbåt med guide upp längs floden. Apskådning och djungeltrecking står på schemat. Det är magiskt att glida upp längs floden med tät djungel omkring sig. Djungeln är full av apor. Förutom orangutanger ser vi mängder med näsapor, makaker och en gibbonapa. I skymningen sitter näsaporna i stora flockar i träden längs floden och äter blad och kivas med varandra. Vi får se dessa märkliga djur med den karaktäristiska långa röda näsan på mycket nära håll. Orangutangerna skådas främst på matstationer i djungeln där nationalparken lägger ut bananer och annan mat vid givna tidpunkter. Mängder med orangutanger kommer för att äta sig mätta. Mammor med barn hängandes i håret på magen och stora dominanta hannar med kindflärpar och hakpåse trycker sävligt i sig otroliga mängder bananer. På ett ställe sitter en tonåring i trädet ovanför oss och kastar trotsigt grenar mot åskådarna. De är mycket mänskliga och fascinerande att se. När det mörknar går vi natt-trecking med ficklampa i djungeln. Guiden lockar fram stora tarantellaspindlar ur sina hålor och vi får även se en mycket giftig ”green viper” orm som slingrar sig på en gren bredvid oss. Läskigt värre!

Rickard & Maria

Posted by Rickard & Maria

Kommentera