Vi är åter ute på havet. Den här gången är vinden och vågorna snälla mot oss. Vi tuffar fram i 7-12 knop med 15-20 knops vind snett bakifrån. Underbart. Några delfiner simmar förbi båten och vi bara njuter. Vilken skillnad mot den förra skräcköverfarten med trasigt roder!
Det blev 5 arbetsamma dagar i Wangi-Wangi med roderlagning och matbunkring. Första dagen hyr vi bil med chaufför för att åka till Imigrasi och förlänga visumen. Vi har varit där förut och personalen kommer ihåg oss. De hejar glatt och frågar hur vi hade det i Raja Ampat. Vi lägger en timme på att fylla i formulär medans barnen tittar på Indonesisk reklam som rullar på kontorets TV och har det alla ganska bra i den svala ACn. Nästa projekt blir att göra något åt det trasiga roderfästet som slets loss från skrovet i de höga vågorna på väg till Wangi-Wangi. Lagningen behöver göras i glasfiber men fästet sitter under vattenlinjen och det behöver vara torrt för att repareras. Vi funderar på olika alternativ:
1. Hanka oss fram 300 NM med ett roder till Makassar som är en stor stad där det finns båtvarv som kan ta upp båten på land för att reparera.
2. Hitta en bra strand och försöka ’beacha’ båten med hjälp av tidvattnet. Problemet är att vi har saildrives där propellern sitter i en känslig vinkelväxel som sticker ner under skroven och den behöver avlastas för att det ska funka.
Vi har inte bestämt hur vi ska göra men tänker att vi börjar med att köpa material. Vi frågar chauffören var man kan få tag på glasfiberväv. Han kan inte många ord engelska och hämtar sin kompis, Albar, för att hjälpa till att översätta. Albar är duktig på engelska och mycket hjälpsam. Han är byhövding för Bajo-folket som bor på Wangi-Wangi, ett slags sea-gypsy folk som pratar sitt eget språk. Han tar oss till sin by där det finns en gubbe som kan glasfiber. De kommer med till båten för att inspektera skadan och föreslår att vi ska lyfta båten genom att lägga under plasttunnor som stora flöten. Sagt och gjort. Nästa morgon står Albar och glasfibergubben på bryggan med två stora plasttunnor. Efter lite trixande lyckas vi vinscha ner tunnorna under skrovet och roderfästet kommer snällt upp i torra luften. Epoxy och glasfiberväv inhandlas och efter några dagars jobb har glasfibergubben och Rickard plastat ihop roderfästet och skruvat allt på plats med nya fina bultar. Övre fästets bultar görs genomgående med rejäl bricka och mutter på baksidan. Allt blir så fint och bra. Även babord roderfäste behöver tillsyn. På två av de fyra bultarna till det nedre fästet har skallarna lossnat med bultarna fortfarande kvar i hålen. Det är läskigt att se och tänka att även det andra rodret kunde ha lossnat i de stora vågorna ute på havet.
Dagarna fortsätter med bunkring enligt konstens alla regler. Gasol, Diesel och mat, allt behöver fyllas på. Det blir många vändor med jollen in till land. Plötsligt slutar jollemotorn att funka. Albar kommer åter igen till undsättning och stämmer träff med byns mekaniker. Rickard och Albar åker dit med motorn. Det är ett gäng gubbar som pysslar på med lite av varje i ett litet plåtskjul av korrugerad plåt mitt i byn. De smider fiskeharpuner i rostfritt stål, skruvar på trasiga mopeder och fixar med motorer. Det är bara Albar som kan Engelska men alla är nyfikna och trevliga. Båtmotorn plockas isär i beståndsdelar och plockas ihop igen. På andra försöket hittas felet och lagas. Fantastiskt med en hel jolle igen.
På natten hör vi tassande ljud och nästa morgon hittar vi små bajspluttar runt omkring i köket. En mus eller råtta har på något sätt tagit sig ombord! Vi köper råttgift och lägger ut. Han äter snällt flera gånger men dör inte förrän efter tre dagar. På morgonen hittar Maria en död råtta vid diskbänken. Riktigt äckligt!
Imorgon kommer vi fram till Komodo och har då tagit oss ytterligare 300 NM närmare Bali. Det ska bli kul att återse de vackra öarna.
Senaste kommentarer