Friskare vindar

En fyra dagar gammal väderprognos går inte alltid att lita på. Seglingen från Pulau Obi blev inte riktigt som vi tänkt oss. 10-15 knops vind visade sig vara 20-30 och vågorna kändes stundom stora som hus.

Det är 320 NM till Wangi-Wangi. Ungefär 2,5 dygns segling på öppet vatten. Vi börjar resan med svag vind och en rev i storen, men under första natten blåser det upp. Farten och de stora vågorna tvingar oss att ändra kurs så att vi får vågorna mer bakifrån. Galeforce dundrar fram i hög fart och varje våg sätter oss ur kurs. Då och då får vi oss en riktig saltvattendusch och en våg sköljer in i salongen bakifrån. Vi behöver sakta ner och få stabilitet.

Vi har förberett oss för det här. Vi har skapat ett drivankare och tänkt ut hur vi ska sjösätta det. Och visst hjälper det, men inte tillräckligt. Vi måste reva. Men vi vill inte gå upp i vind och få vågorna på nosen. Vi bestämmer oss för att testa att vinscha ner storen. För att köra med 2 rev i storen behöver vi sätta upp ett inre förstag för att avlasta masten. Vi är utrustade med flytväst och säkerhetslina och allt går bra. Farten minskar och vi slappnar av något. Men babord rodret har börjat vibrera och göra klonkande ljud. Vi bevakar det noga och avlastar det genom att hissa upp det så att bara hälften sticker ner i vattnet.

Barnen visar inga tecken på oro, de ligger och läser eller lyssnar på musik. Viktor grejar med sitt. Plötsligt pekar han på styrbord roder och frågar varför det ser ut så. Maria, som har skiftet just då, flyger upp ur soffan och kallar hysteriskt på Rickard. Rodret håller på att trilla av. Det hänger och fladdrar i övre fästet. Och det ska vara vårt hela roder. Vi lyckas rädda rodret, men kan inte använda det. Vi måste förlita oss på det vibrerande, klonkande rodret på babord ponton som vi bara vågar sticka ner till hälften. Vi tittar på varandra och förstår allvaret i situationen. I våra huvuden förbereder vi det Mayday-samtal som måste göras om vi tappar vårt sista roder och styrförmågan av Galeforce.

Vi har nu seglat långt ur kurs, men vågar inte belasta rodret genom att trotsa vågorna, dessutom är vi på väg mot land som borde ge oss skydd mot vind och swells. Det tar sina timmar, men vi når så småningom lugnare vatten och rodret klonkar inte mer än tidigare. Kanske, kanske, kan vi ta oss i hamn. Men vi vet också att det inte duger att bara nå land. Vi behöver en stad, eller åtminstone en större by med förbindelser, vi måste laga våra roder och åka vidare. Vi var på väg till Wangi-Wangi och det är också där som vi kan ha en chans att få hjälp. Så vi siktar på Wangi-Wangi, även om vi nu har motvind dit och måste ut på vildare vatten igen. Vi kryssar oss framåt i de växande vågorna, när vi sista biten får strömmen emot oss kör vi båda motorerna och segar oss fram. Solen har gått ner för längesedan, men det är fullmåne och vi har varit i Wangi-Wangi förrut. Vi vet precis var vi ska ankra, vi klarar det i mörker. Och vi kommer fram, rodret håller hela vägen, ankringen går bra och vi somnar och sover så gott, trygga i hamn.