Månad: juni 2019

Komodo

Komodo

Komodo, vilket ställe! Det är nästan vackrare än vi kom ihåg det. De ludna kullarna, det klara vattnet och friska korallreven. Vi tar en boj vid Makassar Reef mitt i Komodos nationalpark. Monsunen har vänt och vädret är lite svalare här. På kvällarna behövs ibland en kofta. Det är första gången på hela resan som det behövs och det känns mysigt att klä på sig lite. Nätterna är härligt svala och till och med fria från insekter.

Dyksiterna runt Makassar Reef har namn som ’Manta point’ och ’Manta alley’ och har man tur så kan man här få se Manta rockor. Att se Mantas har stått högt på önskelistan, särskilt sedan Raja Ampat. När vi kom till Raja hade vi precis missat säsongen och rockorna hade simmat vidare mot Komodo. Nu har vi följt i rockornas fotspår och kanske kan vi äntligen få oss en skymt av en mäktig manta, där de största kan ha ett vingspann på upp till 7 meter och väga två ton!

Det är med viss förväntan vi hoppar i dingen för att utforska revet, även om vi inte riktigt vågar hoppas. Snorklar, diskmedel och Oreo-kex är med. Vi susar fram på det turkosa vattnet och plötsligt pekar båtgrannen på vågorna en bit framför oss och flaxar med armarna som en manta. Vi hoppar i och landar nästan ovanpå en rocka. Wow! Den är så stor och vi är så nära. Sakta och majestätiskt flyger han förbi oss. När han är utom synhåll hoppar vi upp i jollen och det dröjer inte länge innan båtgrannen börjar flaxa igen. Vi kör dit och hoppar nästan i på en rocka igen. Den kommer simmande rakt mot oss och väjer precis framför våra cyklop. Vi ser rakt in i hans väldiga munhåla. Barnen blir nästan lite rädda. Dubbelt wow! Ytterligare en gång upprepas proceduren innan vi åker hem. Vi glömde till och med att fika på Oreo-kexen, men de smakar gott vid köksbordet också. Vilken utflykt!

Vi gör ett halvhjärtat försök att få se de välkända Komodo drakarna, världens största varaner, men ankringen vid nationalparksstugan är besvärlig att få till i 30 knops vind och vi väljer att åka vidare. Vi nöjer oss med rockorna 🙂

 

Posted by Rickard & Maria in Familj, 2 comments
Påväg igen

Påväg igen

Vi är åter ute på havet. Den här gången är vinden och vågorna snälla mot oss. Vi tuffar fram i 7-12 knop med 15-20 knops vind snett bakifrån. Underbart. Några delfiner simmar förbi båten och vi bara njuter. Vilken skillnad mot den förra skräcköverfarten med trasigt roder!

Det blev 5 arbetsamma dagar i Wangi-Wangi med roderlagning och matbunkring. Första dagen hyr vi bil med chaufför för att åka till Imigrasi och förlänga visumen. Vi har varit där förut och personalen kommer ihåg oss. De hejar glatt och frågar hur vi hade det i Raja Ampat. Vi lägger en timme på att fylla i formulär medans barnen tittar på Indonesisk reklam som rullar på kontorets TV och har det alla ganska bra i den svala ACn. Nästa projekt blir att göra något åt det trasiga roderfästet som slets loss från skrovet i de höga vågorna på väg till Wangi-Wangi. Lagningen behöver göras i glasfiber men fästet sitter under vattenlinjen och det behöver vara torrt för att repareras. Vi funderar på olika alternativ:

1. Hanka oss fram 300 NM med ett roder till Makassar som är en stor stad där det finns båtvarv som kan ta upp båten på land för att reparera.

2. Hitta en bra strand och försöka ’beacha’ båten med hjälp av tidvattnet. Problemet är att vi har saildrives där propellern sitter i en känslig vinkelväxel som sticker ner under skroven och den behöver avlastas för att det ska funka.

Vi har inte bestämt hur vi ska göra men tänker att vi börjar med att köpa material. Vi frågar chauffören var man kan få tag på glasfiberväv. Han kan inte många ord engelska och hämtar sin kompis, Albar, för att hjälpa till att översätta. Albar är duktig på engelska och mycket hjälpsam. Han är byhövding för Bajo-folket som bor på Wangi-Wangi, ett slags sea-gypsy folk som pratar sitt eget språk. Han tar oss till sin by där det finns en gubbe som kan glasfiber. De kommer med till båten för att inspektera skadan och föreslår att vi ska lyfta båten genom att lägga under plasttunnor som stora flöten. Sagt och gjort. Nästa morgon står Albar och glasfibergubben på bryggan med två stora plasttunnor. Efter lite trixande lyckas vi vinscha ner tunnorna under skrovet och roderfästet kommer snällt upp i torra luften. Epoxy och glasfiberväv inhandlas och efter några dagars jobb har glasfibergubben och Rickard plastat ihop roderfästet och skruvat allt på plats med nya fina bultar. Övre fästets bultar görs genomgående med rejäl bricka och mutter på baksidan. Allt blir så fint och bra. Även babord roderfäste behöver tillsyn. På två av de fyra bultarna till det nedre fästet har skallarna lossnat med bultarna fortfarande kvar i hålen. Det är läskigt att se och tänka att även det andra rodret kunde ha lossnat i de stora vågorna ute på havet.

Dagarna fortsätter med bunkring enligt konstens alla regler. Gasol, Diesel och mat, allt behöver fyllas på. Det blir många vändor med jollen in till land. Plötsligt slutar jollemotorn att funka. Albar kommer åter igen till undsättning och stämmer träff med byns mekaniker. Rickard och Albar åker dit med motorn. Det är ett gäng gubbar som pysslar på med lite av varje i ett litet plåtskjul av korrugerad plåt mitt i byn. De smider fiskeharpuner i rostfritt stål, skruvar på trasiga mopeder och fixar med motorer. Det är bara Albar som kan Engelska men alla är nyfikna och trevliga. Båtmotorn plockas isär i beståndsdelar och plockas ihop igen. På andra försöket hittas felet och lagas. Fantastiskt med en hel jolle igen.

På natten hör vi tassande ljud och nästa morgon hittar vi små bajspluttar runt omkring i köket. En mus eller råtta har på något sätt tagit sig ombord! Vi köper råttgift och lägger ut. Han äter snällt flera gånger men dör inte förrän efter tre dagar. På morgonen hittar Maria en död råtta vid diskbänken. Riktigt äckligt!

Imorgon kommer vi fram till Komodo och har då tagit oss ytterligare 300 NM närmare Bali. Det ska bli kul att återse de vackra öarna.

 

Posted by Rickard & Maria in Familj, 0 comments
Friskare vindar

Friskare vindar

En fyra dagar gammal väderprognos går inte alltid att lita på. Seglingen från Pulau Obi blev inte riktigt som vi tänkt oss. 10-15 knops vind visade sig vara 20-30 och vågorna kändes stundom stora som hus.

Det är 320 NM till Wangi-Wangi. Ungefär 2,5 dygns segling på öppet vatten. Vi börjar resan med svag vind och en rev i storen, men under första natten blåser det upp. Farten och de stora vågorna tvingar oss att ändra kurs så att vi får vågorna mer bakifrån. Galeforce dundrar fram i hög fart och varje våg sätter oss ur kurs. Då och då får vi oss en riktig saltvattendusch och en våg sköljer in i salongen bakifrån. Vi behöver sakta ner och få stabilitet.

Vi har förberett oss för det här. Vi har skapat ett drivankare och tänkt ut hur vi ska sjösätta det. Och visst hjälper det, men inte tillräckligt. Vi måste reva. Men vi vill inte gå upp i vind och få vågorna på nosen. Vi bestämmer oss för att testa att vinscha ner storen. För att köra med 2 rev i storen behöver vi sätta upp ett inre förstag för att avlasta masten. Vi är utrustade med flytväst och säkerhetslina och allt går bra. Farten minskar och vi slappnar av något. Men babord rodret har börjat vibrera och göra klonkande ljud. Vi bevakar det noga och avlastar det genom att hissa upp det så att bara hälften sticker ner i vattnet.

Barnen visar inga tecken på oro, de ligger och läser eller lyssnar på musik. Viktor grejar med sitt. Plötsligt pekar han på styrbord roder och frågar varför det ser ut så. Maria, som har skiftet just då, flyger upp ur soffan och kallar hysteriskt på Rickard. Rodret håller på att trilla av. Det hänger och fladdrar i övre fästet. Och det ska vara vårt hela roder. Vi lyckas rädda rodret, men kan inte använda det. Vi måste förlita oss på det vibrerande, klonkande rodret på babord ponton som vi bara vågar sticka ner till hälften. Vi tittar på varandra och förstår allvaret i situationen. I våra huvuden förbereder vi det Mayday-samtal som måste göras om vi tappar vårt sista roder och styrförmågan av Galeforce.

Vi har nu seglat långt ur kurs, men vågar inte belasta rodret genom att trotsa vågorna, dessutom är vi på väg mot land som borde ge oss skydd mot vind och swells. Det tar sina timmar, men vi når så småningom lugnare vatten och rodret klonkar inte mer än tidigare. Kanske, kanske, kan vi ta oss i hamn. Men vi vet också att det inte duger att bara nå land. Vi behöver en stad, eller åtminstone en större by med förbindelser, vi måste laga våra roder och åka vidare. Vi var på väg till Wangi-Wangi och det är också där som vi kan ha en chans att få hjälp. Så vi siktar på Wangi-Wangi, även om vi nu har motvind dit och måste ut på vildare vatten igen. Vi kryssar oss framåt i de växande vågorna, när vi sista biten får strömmen emot oss kör vi båda motorerna och segar oss fram. Solen har gått ner för längesedan, men det är fullmåne och vi har varit i Wangi-Wangi förrut. Vi vet precis var vi ska ankra, vi klarar det i mörker. Och vi kommer fram, rodret håller hela vägen, ankringen går bra och vi somnar och sover så gott, trygga i hamn.

Posted by Rickard & Maria in Familj, 2 comments
Objudna gäster

Objudna gäster

12/6

Hemlängtan. Den kommer smygande ibland. Vissa dagar mer än andra. Som idag. Det guppar och småregnar. Dynorna i sittbrunnen är blöta, så utrymmet är begränsat. Golvet är blött och så även fötterna. Handdukarna är blöta och torkar aldrig. Barnen är rastlösa för att det går inte att röra på sig. Det finns inga ytor. På kvällarna blir vi överfallna av kryp av olika slag. På ett ankringsställe är det flygmyror i tusental och på ett annat är det hundratals centimeterstora skalbaggar som liknar kackerlackor med sina viftande antenner. Mornarna börjar med krypsanering. Bullriga små lokala motorbåtar kör förbi Galeforce. Många vill stanna och komma ombord. Det är kul ibland, men lite jobbigt också. De flesta är nyfikna och gulliga och vill se hur vi har det. De ställer lite frågor och försöker på indonesiska berätta lite saker om omgivningen som kan vara bra för oss att veta som var det finns korallrev och att vi är välkomna att besöka deras by. Ibland vill de ha saker, de frågar efter cyklop eller fiskedrag, men vi har inget att ge. Ibland vill de sälja fisk eller kokosnötter, vilket vi gärna köper. Ofta kommer de ombord utan att bli inbjudna och sedan stannar de länge, alldeles för länge, och vill inte förstå våra försynta antydningar om att de ska gå. Ibland gömmer vi oss för vi orkar inte med fler besök. Idag kom en ovanligt påflugen lokalbo. Vi vinkade men förblev sittande och låssades inte förstå att han ville prata med oss. Men när han rammade oss från sidan kunde vi inte annat än springa fram till honom. Han tog det som en inbjudan och klättrade ombord på Galeforce. Jaha, då var vi där igen… En timme av att sitta och le, försöka förstå eller inte förstå när de tigger om gåvor.

Men nu har regnet upphört, solen bryter fram mellan molnen. Nu bär det av in till stranden så att vi kan röra på oss och skaka av oss rastlösheten. Då försvinner också hemlängtan. Det syns till och med en regnbåge. Stranden är vacker och jollen susar fram över vattnet. Vinden sliter i kind och hår och livet är härligt igen. Och om man ska vara ärlig så är regndagarna få och 99% av ankringarna krypfria.

Vi är tillbaka vid fyrön Pulau Obi på vår väg tillbaka till Wakatobi. När vi lämnade Raja Ampat såg vi en val simma förbi båten. Han rörde sig som en gigantisk delfin. Vi hörde hans mäktiga blåsljud när han dök precis framför båten och såg hans majestätiska stjärtfena. Riktigt häftigt! Vi har också fångat en hel del fisk på sista tiden, först två fina tonfiskar, sedan en liten barracuda och en till riktigt stor tonfisk. Underbart! Och ett härligt inslag på menyn, särskilt när proteinförråden börjar sina.

Nu har vi tre dagars härlig segling framför oss och vår fyra dagar gamla väderprognos utlovar 10-15 knops halvvind. Hoppas att det stämmer! 🙂

Posted by Rickard & Maria in Familj, 2 comments
Gröna svampar och turkosa laguner

Gröna svampar och turkosa laguner

Nu har vi nått ögruppen Wayag. Längre än så här kommer vi inte. Den här gången. Underbart att vara här men lite tungt att vi närmar oss slutet på resan. Vi har nu 6 veckor på oss att segla 1200 sjömil tillbaks till Bali. Det kommer bli mycket härlig segling framöver.

Wayag är ett kluster av 200 öar som ligger i norra utkanten av Raja Ampat. Har du inte egen båt kommer du inte hit. Öarna ligger tätt ihop och sticker upp ur havet som små gröna svampar. Vattnet mellan öarna är turkost och kavlugnt och området är inte större än att det går att dinga från ena änden till den andra. Vi kastar ankare på 3 meters djup i en liten lagun med sandbotten. Det är som att ha en egen swimmingpool. En haj simmar förbi alldeles intill båten i det kristallklara vattnet. Ingen annan båt syns till. Vi har hela stället för oss själva. Vi gör små utflykter med dingen bland vikarna och lagunerna, hoppar iland på någon sandstrand och promenerar en vända. Maria ser några bebishajar som jagar småspigg alldeles vid strandkanten. Snorklingen är usel, men vad gör det.

Innan Wayag hade vi två sköna stopp vid öarna Air Borek och Yefma. Vid Air Borek stötte vi oväntat på en annan barnbåt. Kapten Courage med fru Shannon och 5 barn ombord hälsar glatt och bjuder in oss till sin 17 meters katamaran, Lil’ Explorer. De kastade loss från Kalifornien för 6 år sedan. De flesta av barnen har aldrig gått i vanlig skola. Det är en brokig skara med olika personligheter. De kastar sig över våra barn som inte ens hinner tänka tanken att vara blyga. Viktor hänger med Valiant, 6 år och Vitality 9 år. Alice och Sofie hänger med Innocence 10 år och killarna Integrity 12 år och Intrepid 14 år. Vi får två härliga dagar tillsammans med mycket lek, fantastisk snorkling, båtbakad pizza och rödvin. Vilka fantastiska människor!

Snorklingen vid Air Borek var verkligen magisk, vi såg blacktip hajar, stora stim med enorma napoleonfiskar, GTs, moränor och för första gången såg vi även sjöhästar. Människorna, som vaktar ön och dess korallrev som hökar, är däremot inte att leka med. De säger till och med till barnen, som drar en surfbräda efter jollen 500 meter från revet, att vattensporter inte är tillåtna. Det är helt ok att köra motorbåt, men man får tydligen inte ha roligt.

Det andra stoppet, ön Yefma, var också fint. En öde ö med sandstrand runt hela ön. Vi ankrade 10 meter från stranden i turkost vatten. Vi simmade in och promenerade runt ön i kvällssolen, badade och hade det bra. Härligt att ha en egen ö igen.

Posted by Rickard & Maria in Familj, 0 comments