Månad: maj 2019

Dykning med hajar

Dykning med hajar

Nu är vi 4 certifierade dykare i familjen. Grattis Alice och fantastiskt bra jobbat! Det var en målmedveten Alice som började sin utbildning för 4 dagar sedan och hon fixade det. Praktiska övningar och dyk i tre dagar och sedan teoriplugg på kvällarna. Dykstället Scuba Republic har varit riktigt bra. Enkelt, billigt, en fantastisk instruktör och ett mysigt lunchställe. Instruktören Dana, en 35-årig tjej från Tjeckien, tog sig an Alice med ett leende. I början var det lite svårt med kommunikationen, men på tredje dagen snackar Alice engelska som om hon aldrig gjort något annat.

Vi andra turades om att dyka med Alice. En vuxen dyker och den andre snorklar med Viktor. Vilka dyk vi fick! Äntligen får vi se hajar, blacktip-hajar och de lustiga wobegonhajarna. Blacktip hajarna ser ut som man föreställer sig en haj, majestätiskt glider de fram i vattnet som om de äger revet. Wobegonhajen ligger stilla på botten, gärna under en sten, väl kamouflerad med platt huvud, enorm mun och skägg. Vi dyker på fem olika dyk-siter som alla är riktigt bra. Förutom hajar ser vi sköldpaddor, stora muränor, stim med barracuda, napoleon rass, GTs och magisk korall. Stora områden med mycket mer färg och variation än vi sett tidigare. Vackert!

Viktor har verkligen blivit en fisk i vattnet på sistone. Han hoppar i från kanten och snorklar själv runt båten. Och han tycker det är fantastiskt roligt. Nu har vi badat 300 dagar i rad och det är fortfarande lika roligt.

Ikväll är det dykfest för Alice och imorgon bitti lättar vi ankar för ön Airborek. Fortsatt snorkling och spaning efter manta rays står på schemat.

Posted by Rickard & Maria in Familj, 3 comments
Finns det krokodiler här?

Finns det krokodiler här?

Vi gjorde det! Vi tog oss till Raja!

Vi glider in mot ön Walo vid Kofiau, inte en våg krusar vattnet, det är 20 meter djupt och vi ser varenda sten på bottnen. Stora stim av tonfisk och en och annan trevally simmar förbi båten. Vi ankrar på 13 meters djup i en stor sandpool. Ön framför oss har vit sand och palmer som vajar i vinden. För första gången någonsin vid ankring lägger vi märke till ljudbilden. Det låter tropiskt. Fåglar av olika slag. Åh, vad vi har längtat efter det här.

Men ena sidan av ön är täckt av mangrove och vi vet att det finns krokodiler på sina håll i Raja. Ön Kofiau finns inte med i våra guideböcker så vi kan inte läsa om hur det ligger till med krokodiler just här. Det finns inget internet heller. Vi sneglar mot mangroven och bestämmer oss för att bada långt därifrån. Om vi håller ihop så är not inte krokodilerna så sugna på att anfalla. För säkerhets skull tar vi med en kniv. Stranden är magisk, sanden vit och silkeslen och strömmen utanför är sval och skön. Men vi sneglar misstänksamt in mot vegetationen och undrar vem som lurar där. Och vi låter inga barn vandra iväg på upptäcktsfärd. Det finns en övergiven fiskebostad vi stranden och där hittar vi ett sköldpaddsskal. Vackert och sorgligt.

På natten drömmer Rickard om krokodiler och obehagskänslorna gnager. Så när en fiskebåt senare puttrar förbi oss, har vi bara en fråga i huvudet – finns det krokodiler? Två glada fiskare vinkar glatt och menar bestämt att här inte finns krokodiler. Vi pustar lättat ut och kan nu fullt ut njuta av detta magiska ställe.

Efter Walo vill vi bege oss till byn Waisai på Raja Ampats största ö Waigeo för att köpa det nationalparks tillstånd som krävs för att segla i Raja Ampats vatten. Men strömmarna är emot oss under seglingen dit och vi måste bryta upp resan i två etapper. Vi hittar en vacker strand och ankrar i lagom tid för att åka in och plocka snäckor en timme innan solnedgång, dygnets skönaste tid. Magiskt.

Nästa dag seglar vi vidare till marinan i Waisai. Vi vill gärna ta en boj utanför marinan och har ringt i förväg och frågat om det, men kommunikationen är svår, damen på marinan svarar ”ja” på alla våra frågor och säger något om ankring. Ok, tänker vi och förbereder oss för båda alternativen, boj och ankring. När vi kommer fram står 4 personer på bryggan och vinkar in oss till en bryggplats. Vi har inte lagt till i en marina på ett halvår och inte inventerat vilka tampar som finns var/kvar efter att vi lånat ut båten. Vi är med andra ord inte alls förberedda. Men Rickard backar in mot bryggan och Maria springer som en galning och letar i alla luckor efter fendrar och tampar. Tur att de är många på bryggan. Det blir riktigt stressigt ändå, Galeforce får smaka lite på y-bommen och vi känner oss som riktiga nybörjare. Sen får vi skämmas ännu mer när vi inte har tillräckligt med ordentliga tampar att förtöja oss med.

Men marinan är fin, restaurangen är riktigt bra och där finns en pool. Barnen är nöjda och vi har ett bra ställe att fira Viktors födelsedag på. Byn Waisai visar sig ha en riktigt fin marknad för frukt och grönsaker. Vi köper massor. Det finns till och med några små välsorterade supermarkets! Nu har vi köpt mjöl så att vi klarar oss resten av resan. Mjöl går verkligen åt i mängder. Vår vanligaste middagsmat består av platta bröd som gräddas i grillen med ost på. Sedan använder vi mjöl till alla frukostar, scones, pannkakor och surdegsbröd. Det blir en och annan kladdkaka också.

Nu längtar vi efter snorkling och dyk. Vi har åkt vidare till nästa vik och dykstället Scuba Republic. Alice är inbokad på att ta dykcertifikat med början imorgon. Vi andra ska följa med på hennes fyra dyk. Nice.

Posted by Rickard & Maria in Familj, 6 comments
Som i en fembok

Som i en fembok

13/5 Påväg från Pulau Obi till Kofiau, Raja Ampat

Nu är vi snart där. När vi kastar ankar nästa nästa gång blir det i Raja Ampat, målet för resan. Weee! Vi har precis lättat ankar från Pulao Obi, där vi återhämtat oss från den 300 sjömil långa seglatsen från Wangi-Wangi i södra Sulawesi. Pulao Obi – vilken härlig oas. Vi ankrade i en sandpool med kristallklart vatten, framför oss låg en fin strand utan högar av plast och skräp från världshaven, en kokospalmodling i bakgrunden, en gammal fyr från svunna tider och lokalbefolkning som är välkomnande och generösa utan att vilja ha något tillbaka. Efter 2 och ett halvt dygn utan fast mark under fötterna var det underbart att få springa gå på den fasta sanden och efter att ha läst alla Enid Blytons femböcker var förväntningarna på att få utforska den gamla fyren skyhöga. Tänk om dörren var olåst och man kunde gå in…

När vi närmar oss fyren, ett 40 meter högt betongtorn, ser vi att fönsterna står öppna och svalor i mängder cirkulerar runt tornet, dörren är sedan länge borta, det är med andra ord bara att traska in. Tusentals svalor har gjort fyren till sitt hem och det luktar därefter. Men ståltrappan lutar brant och inbjudande uppåt och vi börjar vår klättring. Wow, vilken utsikt. Vi ser en kuperad grön ö och så fina Galeforce där hon ligger i det glittrande havet. Det är alltid lika kul att se henne från ovan. Men trots att vi letar så hittar vi inga hemliga gångar, smugglargömmor eller sjörövarskatter som sig bör i ett femäventyr.

Tillbaka på båten kom en fiskare för att sälja sin färska fångst, fem fina små tonfiskar. Dem ville vi såklart köpa. Nyfiket kom han ombord, vi bjöd på cola och han dröjde sig oblygt kvar. Men han var trevlig och varnade oss för krokodiler och primitiva folk i grannbyarna som förgiftar turister, kan det vara kanibaler? Innan han åkte visade han stolt upp sin övriga fångst. Under en presenning i båten låg en levande 20 kilos havssköldpadda. Den blir god till middag, sa han. Vi blev alla bestörta och Sofie skrek att han skulle släppa tillbaka den i havet, men vi tog oss samman och förstod att det inte var vår plats att lägga oss i. Minnet kommer dock att dröja sig kvar länge.

Vi har börjat planera för hemresa. Det är bara 2 månader kvar innan Maria och barnen flyger hem från Bali. Rickard stannar på Galeforce ytterligare några månader för att segla vidare till Phuket, där hon ska säljas. Vår fina båt och hem. Vi kommer att sakna henne. Det är inte så att vi längtar hem, men det finns vissa saker som vi kommer att njuta av när vi väl är hemma. Alice komer njuta av kylan och ta en lååång dusch med jättemycket vatten. Sofie kommer att säga: ”Hej då, nu drar jag till mina kompisar och är borta i en vecka.” Viktor har gjort en lista med saker att göra:

1. Fiska med Ante
2. Hoppa studsmatta
3. Äta våfflor
4. Leta efter sina leksaker
5. Leka med Abbe
6. Längta efter vintern

Maria och Rickard ska äta surdegsmackor från Fabrique och kanske en och annan laktitsbit. I sin längtan efter surdeg har Rickard till och med gett sig på att försöka baka eget surdegsbröd. Vi fick en surdegskultur av den nyazeeländska/danska barnbåten ”Bob the Cat”. Det kommer nog krävas några försök innan han når Fabrique-klass, men vem vet, vi kanske har fått en bagare i familjen. Utöver matfantasierna längtar Maria efter en dag utan att svettas och kanske allra mest efter en man som inte svettas. 🙂 Men först ska vi toknjuta av våra sista två månader, segla, bada och snorkla så mycket vi kan.

 

Posted by Rickard & Maria in Familj, 4 comments
Dykning i Wakatobi

Dykning i Wakatobi

2/5 2019 Wangi-Wangi

Efter att ha hängt ett par dagar i Wakatobi kan vi konstatera att det är ett riktigt toppenställe. För första gången på länge har vi hittat andra cruisingbåtar att hänga med varav två till och med har varit barnbåtar! Namnet Wakatobi är en förkortning på de fyra huvudöarna i ögruppen: Wangi-wangi, Kaledupa, Tomia och Binongko. Hela ögruppen är en marin nationalpark med mycket fina korallrev och kristallklart vatten. Strax efter att vi ankrat vid Wangi-wangi fick vi grannar i form av den australiensiska båten La Passarola med det pensionerade paret Colleen och Les, som ankrade ett stenkast bort. Det tog inte lång stund innan de kom över med dingen och hälsade på. Vilka trevliga människor! När de fick höra om vårt trasiga storsegel kom de genast farande med sin 20 kg tunga segellagningssymaskin för att hjälpa till att laga. Efter ganska mycket slit och tre trasiga symaskinsnålar fick maskinen dock kasta in handduken. Seglet var för tjockt och hårt, bara att laga för hand. Efter flera timmars hårt slit till långt in på natten, med pannlampan i högsta hugg, var seglet tillslut lagat. Morgonen efter skulle La Passarola till grannön Hoga för att dyka med en annan barnbåt, ”Bob the Cat” en nya zeeländsk/dansk familj med två pojkar på 11 och 9 år. Det ville vi inte missa.

Det blev fina dagar på Hoga med snokling och dykning, fiskfest och umgänge. Första dagen regnade bort, men La Passerolas besättning kom över med lokalt producerat risvin och palmsprit. Oväntat gott! Särskilt risvinet. Vi fick höra om deras många år till havs och interaktion med lokalbefolkningen, de blir adopterade av infödingar i varenda by de besöker. Les har båten full av dykutrustning och ville gärna ha sällskap under ytan. Så dagen efter fick vi följa med på några dyk. Den andra barnbåten, där mamman Marlene är dykinstruktör, hakade också på. Sofie och Rickard följde med på första dyket. Det var en korallvägg med den friskaste korall vi har sett hittills på resan. Vattnet var kristallklart och sikten häpnadsväckande. Under hela dyket följde några stora batfishes efter dyksällskapet. De var nyfikna på såväl människorna som bubblorna från regulatorerna. Kul! Under uppstigningen signalerar Sofie ”out of air” till Marlene. Marlene kollar luftmätaren som visar 25 bar och trycker tillbaka munstycket i munnen på Sofie. Sofie får ingen luft och simmar upp till ytan. Väl uppe kan vi konstatera att tuben är helt slut på luft och tryckmätaren trasig. Läskigt värre, men Sofie klarade det galant och fick beröm av alla. Efter lunch fick Maria också följa med på ett dyk. I det klara vattnet var det spännande att fokusera på microlivet i korallen. Små genomskinliga kräftdjur i anemonerna, små flimmerhår och silkestunna förgreningar på koraller, genomskinliga bubblor och blåsor som vajar med vattnets rörelser och konstiga små livsformer som drar in sig och gömmer sig när man simmar förbi. Det är en annan värld.

Efteråt bjöd vi båda båtarna på grillad blue fin trevally som vi köpt av en passerande fiskebåt. 8 kg fisk som nästan inte fick plats på grillen. Det blev en riktigt fest, där alla tog med sig maträtter och tilltugg. Barnen spelade sällskapsspel och Viktor spelade pajas. Jättelyckat!

Nu är vi tillbaka i Wangi-Wangi, återförenade med den andra barnbåten och Viktors kompis Lewis, 7 år, som vi ska hälsa på imorgon. Så här sociala har vi inte varit på hela resan.

Posted by Rickard & Maria in Familj, 1 comment