Seglare, inte campare

Det är mitt i natten, mitt i bushen. Det hemska ljudet alldeles nyss var fälgen som skrapade mot asfalt. Det är punktering. Barnen sover och vi tittar på varandra. Vems idé var det egentligen att hyra husbil och köra över halva Australien? Men natten är sval och natthimmeln magisk. Vi börjar leta efter verktyg, reservhjul och allt vi behöver för att rulla vidare. Vi hinner inte långt förrän en typisk aussie bil med snorkel, stor antenn för UHF radio och extra förstärkta kofångare stannar till och frågar om vi behöver hjälp. Elton 68 år kliver ut och tar över projektet. Vilken fantastisk människa. Oändligt hjälpsam och full av spännande berättelser från sitt liv i bushen. Han har ett litet sanctuary för kängurus vid sitt hus och har precis köpt en opalgruva för att utvinna opaler. Efter att reservdäcket sitter på plats så kör han före oss halva natten för att se till att inget mer händer nu när vi inte har något reservdäck. Punkteringen hade vi fått efter att ha kört över ett roadkill av en känguru. Deras ben är tydligen jättevassa. Det sitter fullt med kängurus runt vägarna på nätterna. De sitter där för att gräset är lite grönare i vägrenen än på de torra slätterna. De är inte rädda för bilarna som susar förbi och reagerar inte när man tutar. Det finns döda kängurus överallt på vägarna och vi inser att det här blir vår första och sista natt på vägen. Elton kör på 3 kängurus och några fåglar under resan. Vi stannar till i Blackall, Eltons hemby, för att sova de sista av nattens timmar. Men innan Elton lämnar oss visar han oss 10 små opalbitar i olika färger och en riktigt fin opal. De ligger där och gnistrar i alla olika färger medans han berättar hur framställningen går till. Sedan ger han oss alla de små opalbitarna! Morgonen efter kommer han förbi husbilen, dricker en kopp kaffe, berättar om alla fantastiska papegojor som flyger över våra huvuden och sedan visar han oss till en däckverkstad där vi kan få ett nytt reservdäck. Innan han går ger han oss den fina oplen också och vi gråter nästan när det är dags att ta farväl.

Vi har nu varit i Australien i 9 dagar. Först 3 dagar i fantastiskt mysiga Sydney, där vi kollade in Operahuset, tog en liten båtresa till Sydneys zoo och strosade runt i botaniska trädgården. Det var ett fint zoo, där man kom riktigt nära flera av djuren. Man fick gå fritt inne hos kängurusen och kunde se hur de rörde sig och använde svansen som ett extra tredje ben. Coolt. Duckbillen var också jätterolig. Det var en pigg liten rackare som simmade omkring och visade upp sig.

Efter Sydney var planen att flyga till Ayers Rock och Kings Canyon i centrala Australien. Vi satte dock morgonkaffet i halsen när vi skulle boka biljetter, 27 000 kr tur och retur för ett simpelt inrikesflyg! Vi började skissa på andra sätt att ta oss dit. Husbil till exempel. Efter åtskilliga försök och telefonsamtal får vi tag på en husbil i Brisbane som är ledig lite för kort tid, men om vi gör några nattkörningar så borde vi kunna ta oss till Ayers Rock och tillbaka. Så började vårt husbilsäventyr. Helt oerfarna och galet optimistiska.

När vi sedan står där mitt i natten med punktering och tittar på varandra förstår vi båda att det inte kommer att funka. Vi har varit alldeles för optimistiska med tiden. Det går inte att köra på natten. Förr eller senare så kommer man att köra på en känguru. Dessutom går det ofta inte att köra lika fort som med en vanlig bil även dagtid, för det skakar. Det skakar och väsnas så mycket i ugn, porslin, lådor och lister att det är ett under att inget går sönder. Det skakar och skakar så att man blir alldeles trött i huvudet. Vi har nu lagt om planerna och är på väg tillbaka till kusten. Kanske kan vi kolla in stora barriärrevet istället. Vi får se. Men vi ångrar inte vår detour ut i bushen. Nu har vi fått smaka på bushen. Vi har sett så mycket kängurus, sett stora flockar av olika sorters papegojor, vi har kört genom en svärm av enorma gräshoppor, vi har kört mil efter mil genom öppna torra röda landskap, ljusa landskap av torrt gräs, gröna landskap som sett sitt första regn på 6 år och vi har träffat fantastiska människor på vägen. Vi har också fått känna på lamslående hetta, attackerande flugor i mängder, campingar som är stängda och broar som är för låga.

Vad tycker vi då om campinglivet hittills?

Vi saknar Galeforce! Hon är så stor och rymlig, köket och toaletterna är så bra, sängarna kan stå bäddade eller obäddade hela tiden och man kan röra sig fritt medans man är på väg. Och sedan finns havet där alldeles bredvid. Vackert och svalkande. Vi är seglare, inte campare.