Månad: mars 2019

Vi har precis lättat ankar från ön Lembongan och är på väg tillbaks till Bali. Solen skiner, det är ingen vind, havet är stilla och vi går för motor. Vi har lite ström med oss och gör 6-7 knop. Maria ropar till Rickard som sitter på toa ”Det är stora strömvågor föröver”. En minut senare gör vi över 13 knop och stora vågor sköljer över oss. Rickard får en kalldusch saltvatten genom takluckan på toaletten. En våg sköljer in genom köksfönsterna och några sängar blir också blöta. Vi springer omkring som yra höns, stänger luckor och säkrar båten. Rickard åker bergochdalbana på toaletten. 5 minuter senare är allt över. Havet är stilla vi gör 5-6 knop, solen skiner och vi känner att vi lever.

Det är härligt att vara hemma på Galeforce ingen och tillbaka på havet. Efter att ha installerat oss på båten och roat oss med surfskola på Kota Beach i två dagar var det dags att ta en liten provrunda för att testa båten innan vi får besök av Viktors bästa kompis Marlon med storasyster Jennifer och mamma Anna som ska segla med oss i två veckor. Det börjar bra. Vi startar motorerna, krokar loss från bojen, gasar – och kommer ingenstans! Vi får hjälp att kroka fast i bojen igen. Rickard dyker på propellrarna i Serangans grumliga vatten. Propellerbladen har blivit till stora klumpar av havstulpan. Efter en halvtimmes hackande är de propellrar igen. Vi krokar loss för andra gången och fiser iväg ut på havet. Styrbord motor trasslar – det kommer inget kylvatten. Då är det skönt att ha två 🙂 . Rickard byter impeller och spänner drivremmen. Inget hjälper. Efter att ha rensat vattenintaget från en ordentlig propp havstulpaner sprutar den som vanligt igen. För att klara av så många nybörjartabbar som möjligt innan gästerna kommer passar vi även på att trassla in styrbord propeller i en bojlina vid ankring i luriga strömmar.

Viktor frågar varje dag hur många dagar det är kvar innan Marlon kommer. Ikväll är det äntligen dags! 🙂

Nu är vårt campingäventyr slut och husbilen tillbakalämnad. Efter detouren i bushen satsade vi på ett lugnare och lyxigare campingliv och tog in på en stor camping vid kusten med vattenland vilket barnen uppskattade. Det badades för fullt. Vi stannade i tre dagar och vilade upp oss.

En av dagarna tog vi en snorklingsutflykt till Stora Barriärrevet och Whitsunday Islands med den kända Whitehaven Beach som är den tredje mest fotograferade platsen i Australien efter operahuset i Sydney och Ayers Rock. Det visste vi inte innan men förstår nu varför 🙂. Snorklingen vid Barriärrevet var inte så imponerande men vi gjorde ett häftigt stopp där vi fick simma med stora Napoleonfiskar, GTs och andra stora fiskar som matades från båten. De simmade så nära att de rörde vid oss flera gånger. Kommersiellt men riktigt kul! När båten stannar vid Whitehaven Beach simmar en liten citronhaj förbi och i viken längre in simmar en rocka. Stranden är verkligen galet vacker! Den vitaste vi någonsin sett. Sanden består av 98,9% ren kvartssand. Den är så vit och sval att sköldpaddorna inte kan kläcka sina ägg i den och man behöver inte vara orolig för att bränna fötterna ens mitt på dagen. Kvartssanden är så ren att NASA hämtade sand härifrån för att tillverka linsen till Hubbleteleskopet! Efter stranden susade vi hem i den snabba RIB-båten – solsmekta och vindpinade. Väl hemma slog vi oss ner i campingstolarna vid husbilen med ett glas vin medans tjejerna plaskade i vattenlandet. Vilken fulländad dag 🙂

Nu är vi bland skyskraporna på Gold Coast strax söder om Brisbane. Vi bor mitt i smeten vid Surfers Paradise i en stor lägenhet och njuter av att sova i riktiga sängar 🙂. På vägen hit råkade vi köra förbi IKEA precis vid lunchdags och kunde inte motstå frestelsen av svenska köttbullar med lingonsylt. Det var fult med Å, Ä och Ö på väggarna och gult och blått överallt. Det kändes precis som att vara hemma. Vi trivdes alla fem och gick därifrån med en stor ring svenskt knäckebröd.

Imorgon drar vi vidare norrut till Sunshine Coast.

Det är mitt i natten, mitt i bushen. Det hemska ljudet alldeles nyss var fälgen som skrapade mot asfalt. Det är punktering. Barnen sover och vi tittar på varandra. Vems idé var det egentligen att hyra husbil och köra över halva Australien? Men natten är sval och natthimmeln magisk. Vi börjar leta efter verktyg, reservhjul och allt vi behöver för att rulla vidare. Vi hinner inte långt förrän en typisk aussie bil med snorkel, stor antenn för UHF radio och extra förstärkta kofångare stannar till och frågar om vi behöver hjälp. Elton 68 år kliver ut och tar över projektet. Vilken fantastisk människa. Oändligt hjälpsam och full av spännande berättelser från sitt liv i bushen. Han har ett litet sanctuary för kängurus vid sitt hus och har precis köpt en opalgruva för att utvinna opaler. Efter att reservdäcket sitter på plats så kör han före oss halva natten för att se till att inget mer händer nu när vi inte har något reservdäck. Punkteringen hade vi fått efter att ha kört över ett roadkill av en känguru. Deras ben är tydligen jättevassa. Det sitter fullt med kängurus runt vägarna på nätterna. De sitter där för att gräset är lite grönare i vägrenen än på de torra slätterna. De är inte rädda för bilarna som susar förbi och reagerar inte när man tutar. Det finns döda kängurus överallt på vägarna och vi inser att det här blir vår första och sista natt på vägen. Elton kör på 3 kängurus och några fåglar under resan. Vi stannar till i Blackall, Eltons hemby, för att sova de sista av nattens timmar. Men innan Elton lämnar oss visar han oss 10 små opalbitar i olika färger och en riktigt fin opal. De ligger där och gnistrar i alla olika färger medans han berättar hur framställningen går till. Sedan ger han oss alla de små opalbitarna! Morgonen efter kommer han förbi husbilen, dricker en kopp kaffe, berättar om alla fantastiska papegojor som flyger över våra huvuden och sedan visar han oss till en däckverkstad där vi kan få ett nytt reservdäck. Innan han går ger han oss den fina oplen också och vi gråter nästan när det är dags att ta farväl.

Vi har nu varit i Australien i 9 dagar. Först 3 dagar i fantastiskt mysiga Sydney, där vi kollade in Operahuset, tog en liten båtresa till Sydneys zoo och strosade runt i botaniska trädgården. Det var ett fint zoo, där man kom riktigt nära flera av djuren. Man fick gå fritt inne hos kängurusen och kunde se hur de rörde sig och använde svansen som ett extra tredje ben. Coolt. Duckbillen var också jätterolig. Det var en pigg liten rackare som simmade omkring och visade upp sig.

Efter Sydney var planen att flyga till Ayers Rock och Kings Canyon i centrala Australien. Vi satte dock morgonkaffet i halsen när vi skulle boka biljetter, 27 000 kr tur och retur för ett simpelt inrikesflyg! Vi började skissa på andra sätt att ta oss dit. Husbil till exempel. Efter åtskilliga försök och telefonsamtal får vi tag på en husbil i Brisbane som är ledig lite för kort tid, men om vi gör några nattkörningar så borde vi kunna ta oss till Ayers Rock och tillbaka. Så började vårt husbilsäventyr. Helt oerfarna och galet optimistiska.

När vi sedan står där mitt i natten med punktering och tittar på varandra förstår vi båda att det inte kommer att funka. Vi har varit alldeles för optimistiska med tiden. Det går inte att köra på natten. Förr eller senare så kommer man att köra på en känguru. Dessutom går det ofta inte att köra lika fort som med en vanlig bil även dagtid, för det skakar. Det skakar och väsnas så mycket i ugn, porslin, lådor och lister att det är ett under att inget går sönder. Det skakar och skakar så att man blir alldeles trött i huvudet. Vi har nu lagt om planerna och är på väg tillbaka till kusten. Kanske kan vi kolla in stora barriärrevet istället. Vi får se. Men vi ångrar inte vår detour ut i bushen. Nu har vi fått smaka på bushen. Vi har sett så mycket kängurus, sett stora flockar av olika sorters papegojor, vi har kört genom en svärm av enorma gräshoppor, vi har kört mil efter mil genom öppna torra röda landskap, ljusa landskap av torrt gräs, gröna landskap som sett sitt första regn på 6 år och vi har träffat fantastiska människor på vägen. Vi har också fått känna på lamslående hetta, attackerande flugor i mängder, campingar som är stängda och broar som är för låga.

Vad tycker vi då om campinglivet hittills?

Vi saknar Galeforce! Hon är så stor och rymlig, köket och toaletterna är så bra, sängarna kan stå bäddade eller obäddade hela tiden och man kan röra sig fritt medans man är på väg. Och sedan finns havet där alldeles bredvid. Vackert och svalkande. Vi är seglare, inte campare.