Månad: februari 2019

Hej och hå, tiden rusar på. Två veckor har gått sedan sist. Vi har lämnat Sydön och dess fantastiska natur bakom oss. Det var intensiva veckor med många mil i både ben och bil.  Barnen klagar inte längre på långa promenader. De har vant sig. De långa bilresorna går också bra. Spellistorna går på repeat och den förr så hatade mittenplatsen i baksätet är nu hett eftertraktad sedan det bestämts att den väljer musiken. Vi har sett flera glaciärer, åkt på båttur i Milford Sound och gått vandring efter vandring i skog och kring sjö och berg.

En av favoriterna var Hooker Valley track nedanför Mount Cook. En enastående vacker vandring som slutade vid en glaciärsjö vid foten av Mount Cook. Oj, oj, oj. Man kunde sitta med linne i solen och bada fötterna i isvatten där stora bitar glaciär flöt omkring. En annan oväntad pärla var Gemstone Beach på sydkusten. Häftiga branta sandklippor mot havet med en strand nedanför där man enligt uppgift kunde hitta ädelstenar. Vi letade flitigt utan framgång men hade supermysigt ändå.

Det är så mycket att se och göra överallt att hemskolningen tillfälligt fått bantas ner. Vi kör svenska, engelska och matte på mornarna 6 dagar i veckan. De andra ämnena får vänta tills vi är tillbaks på Galeforce.

Nyzeeländarna är generellt mycket trevliga och easy going men Rickard lyckades ändå få en ordentlig uppläxning av en polis efter att blivit stoppad för fortkörning. Vi hade ju barn i bilen så det var tydligen väldigt oansvarigt att köra 120 på en spikrak 100 väg.  

Efter Mount Cook lämnade vi Sydön och tog färjan tillbaks till Nordön. Vi slappade några dagar vid Te Horo Beach utanför Wellington för att fixa nya visum till Indonesien. Vi var lite nervösa inför ansökan då Indonesisk byråkrati kan vara en aning nyckfull. Allt gick dock supersmidigt och visumen var klara på två dagar. Nice!

På en av våra många vandringar gick vi förbi en hage med Alpackor. De flesta var rädda och höll sig på avstånd men en liten unge kom nyfiket fram och lät oss klappa och kela. Såå gullig! När vi skulle gå lyckades han på något sätt krångla sig genom stängslet. Maria fick ta honom i famnen och lyfta tillbaks över staketet in i hagen. Så lätt och så mjuk!

Nu har vi rullat vidare norrut till Bay of Plenty som blir sista stoppet innan vi flyger vidare till Sydney och Australien.

Vi sitter i bilen på väg mot Fox Galcier mitt på Sydön. Det har blivit många biltimmar, men omgivningarna är vackra och varierande så det är synd att klaga. Det finns oändligt med stopp att göra på vägen om man vill. Bruna skyltar syns överallt längs vägarna som pekar mot sjöar, floder, grottor, vattenfall med mera.

Det är nu 10 dagar sedan vi lämnade High Peaks farm för att fortsätta resan söderut. Vi gjorde först ett kort stopp på Västkusten och lunchade på den fina och folktomma stranden utanför Whanganui. Det fanns ingen skugga men vi byggde ett solskydd av drivved. Det var ett riktigt roligt projekt och vi var sjukt nöjda när sedan fick äta vår matsäck i skugga.

Vi körde sedan tvärs hela nordön till ostkusten och Castlepoint. Vi hade inte så höga förväntningar, men som vanligt på NZ var det galet vackert. Vi gick en promenad ut på fyrklippan och tog en biltur på den enorma stranden med vår lilla hyrtoyota, det var fantastiskt ända tills vi körde fast. Men vi fick snabbt hjälp från en snäll nyazeeländare som knuffade loss oss. Sedan badade vi i dem iskalla vågorna och sprang på den hårt packade sanden. Det var ett sådant ställe där lyckan börjar bubbla i kroppen.

Nästa stopp var Wellington. Där var det kallt och blåsigt. Vi besteg utsiktsberget Mount Victoria med tjocka tröjor och åt huttrande vår matsäck. Sedan besökte vi Te Papa Museet för att lära oss mer om NZ historia om Maorierna och Moriorerna. Det var ett superfint museum, men med 15 000 steg i bagaget var vi ganska trötta på att gå och stå.

Vi var alla ganska nöjda med Wellington när vi morgonen efter hoppade på färjan till Sydön. Med biograf ombord gick den 3,5 timmar långa båtresan i ett tjillevipp. Vårt äventyr på Sydön började sedan med ett underbart litet stopp på Hunters Vineyard i Marlboroughdalen för vinprovning och delikatesser. Vi gick inte därifrån tomhänta 🙂

Resan fortsatte sedan till en fin villa i Motueka nära Able Tasman National Park. På sistone har vi använt AirBnB en hel del och bott i riktigt fina hus. Skönt som omväxling till trånga motell för ungefär samma pengar. Dessutom får man chans att snacka med riktiga kiwis och se hur de bor. Något vi upptäckt är att teflonstekpannor, saxar och diskställ ofta saknas i de annars välutrustade köken. Ibland har man tur och hittar barnrum fyllda med ”nya” leksaker eller bio-rum med projektor och hyllvis med DVD filmer.

Stoppets höjdpunkt var Wharariki Beach i Golden Bay. OMG! Svårt att beskriva med ord. Sanddyner, oändliga vidder av hårt packad sand, dramatiska klippor, grottor, sälkolonier mjukt omringat av böljande kullar med betande får. Och som vanligt på NZ får man stället nästan helt för sig själv. Galet!

Medans vi har haft det bra på NZ har Galeforce råkat illa ut. Hon låg på boj i en marina på Lombok och den nya besättningen var på utflykt. Ingen vet vad som hänt men av skadorna förstår man att hon blivit påkörd. Hon plåstras just nu om av en lokal båtreparatör och kommer snart kunna seglas vidare. Den nya besättningen har verkligen inte haft lyckan med sig så här långt. Vi hoppas det vänder och att de får en fin avslutning på sin resa. Fair winds!