Månad: januari 2019

Det är ljummen kväll. Klockan är 8 och det är fortfarande ljust. Vi sitter på verandan utanför vårt eget lilla hus på en bondgård mitt ute i ingenstans på Nya Nyzeeländska landsbygden, dricker ett glas chardonnay och njuter av utsikten, berg, ängar och betande boskap. Barnen leker med en hundvalp. Här finns inget internet. Det går inte ens att ringa på mobiltelefonen. Vi fördriver dagarna med att gå långpromenader, picknicka, mata åsnorna, spela Yatzy och bada i poolen.

High peaks farm är en högt belägen bondgård på 400 hektar med mestadels brant sluttande betesmark. De har kor och får samt några höns, åsnor, getter, en gris och tre hundar. Bonden Stewart är uppvuxen på gården som varit i hans familj i generationer. Han tog med oss på en åktur i en liten terrängbil för att titta på ägorna. Vilken åktur! Skumpigt och brant, det gällde att hålla i sig och inte titta ner. Läskigare än berg-och-dal bana. Men vilken utsikt vi fick på toppen :).

Resan hit var också ett äventyr. Vi hade inte riktigt förstått hur avsides gården låg när vi bokade lite på slump i sista minuten. Bonden gav en lång krånglig vägbeskrivning på mail som vi inte brydde oss så mycket om då GPS och Google maps brukar funka. Sista vägen som fanns med på kartan låg dock en dryg timmes bilfärd från gården. Vi fortsatte i 20 km/h på knaggliga grusvägar i skymningen och kände oss snart ganska vilsna. Utan mobiltäckning och ingen att fråga började vi planera för en natt i bilen. Till sist hittade vi en människa och fick veta att vi faktiskt var på rätt väg med ca. 20 minuter kvar.  Vi fortsatte i mörkret men stoppades snart av 5 förrymda kossor som stod på vägen. De blev skrämda av bilen och började springa. 5 i bredd galopperade de framför oss. Vi hade ingen möjlighet att komma förbi och skrattade så vi grät. Till sist kom vi dock fram och möttes av ett oroligt värdpar som befarat att vi kört vilse. Vilka gulliga människor! De hade fyllt kylen med mat åt oss och en annan dag stod en korg med färska ägg, plommon och bröd utanför dörren.

Imorgon åker vi vidare söderut. Vi får se var vi hamnar 🙂

Gästinlägg från nya besättningen på Galeforce. Ny kapten är Rickards bror Johan som seglar med fru Natali, barnen Anton 6 år, Rasmus 4 år och farfar Claes:

När Rickard och Marias familj hade åkt skulle vi proviantera.

150 l diesel som en båt kom ut med i 25 l dunkar.
Gasol skulle hällas från en stor indonesisk tub till båtens thailändska tuber med en tjuvkoppling-slang vilket inte var det lättaste.

Första egna båtfärden gick för motor till ön Penida öster om Bali. I sundet mellan Penida och Ceningan var det motström så att 5 km tog ca 3 h, ena motorn tappade kylning och fick stängas av. 

Vi svängde in bakom Ceningan där vi tänkte ligga över natten. Plötsligt gick djupet från 200 m till 1 m, vi lade i backen men ena rodret skrapade i korallen. 

Det var bara att fortsätta i motströmmen till en by på nordvästra Penida. Vi tog en fin boj med namn på och nytt grovt rep ca 400 m från stranden, vilket visade sig vara en fälla. 

Mitt i natten var det spring-ebb i fullmånen. Vi såg ett korallrev som stack upp 10 m från båten. Vi kämpade hela natten för att komma loss från bojrepet som hade trasslat sig i ena propellern och skurit in i ena centerbordet, genom att Johan dök med cyklop och undervattenlamporna tända. Anton och Rasmus fick flytvästar och alla var skräckslagna för att båten skulle förlisa. 

Vi kom loss kl. 5 och seglade 8 h till en skyddad vik i SV Lombok där vi låg kvar i två nätter för att lugna nerverna. Varav en dagsutflykt till en obebodd  ö där det fanns mycket snäckor och nyfikna apor. 

Nästa segling var till Sengigi i hård medvind som toppade i 13 knop med bara ett försegel i hård sjö. 

I Sengigi var det för stora vågor för att ankra så efter några ankrings-försök seglade vi till Medana bay Marina på NV Lombok. Där låg ett dussin segelbåtar, alla på bojar, men vi ankrade. 

På natten kom en storm och höga vågor. Ankaret draggade och vi drev in i en grannbåt samtidigt som ankarlarmet tjöt. Regnet vräkte ner så att sikten var begränsad trots att Natali lyste tappert med strålkastaren. Vi drog upp ankaret och flyttade det upp i vind, men det draggade efter ett tag igen. Vi provade längre ut i bukten men där var det djupare och vi draggade. 

Från land såg de vår situation och lyste på en boj. Vi försökte fånga den men båtshaken rycktes ur Claes händer. Vi ankrade ett tiotal gånger till innan stormen lugnade sig på morgonen. Det var skräcknatt nummer två. 

Det var ganska stor förödelse i hamnen, bryggor hade gått av, en bojpråm hade slitit sig och krossat flera lokala fiskebåtar, gräsmattor hade täckts med decimetertjock sand från stranden. 

Nu ligger Gailforce säkert på en boj.

Nu var det längesen sist. Mycket har hänt och vi har helt enkelt inte hunnit med. Vi är på Nya Zeeland. Galeforce är på Bali eller Lombok med ny besättning. Hon är utlånad i en månad och ny kapten är Rickards bror Johan som seglar med sin familj, Nataliia, Anton 6 år, Rasmus 4 år och farfar Claes. Vi önskar dem en härlig upplevelse och hoppas att de vill göra ett gästinlägg. Vi hade några sköna dagar tillsammans på Galeforce innan vi lämnade över kaptenshatten. Det var så roligt att umgås lite med familjen och barnen älskade att få hänga med kusinerna. Vi bodde 10 stycken på båten och det funkade faktiskt ganska bra. 🙂

Strax innan besöket märkte vi en skada på babord roderfäste. En nötningsskada av sprucken kolfiber. För att inte göra skadan värre seglade vi vidare med bara ett roder, men båten blev svårstyrd och det gick inte att köra på autopilot. Det var inte en båt att lämna över till den nya besättningen. Med 4 dagar kvar bokade Rickard en flygresa till Phuket och Aisa Catamarans som erbjudit sig att göra en expresslagning. Med en flygresa bokad kl 21 från Bali, lämnar vi Lombok samma morgon, seglar över det strömmiga sundet under fel måncykel, fångar en boj i Serengan, tar en taxi till Denpasar för att köpa verktyg så att vi kan montera bort rodren och vid 19 lämnar Rickard Galeforce, Maria och barnen, men rodren under armen och åker till flygplatsen. Det var en lite orolig Maria som stod ensam kvar. Det var hög tid att lära sig köra jolle.

Allt gick bra. Johans familj anlände en dag före Rickard och de nylagade rodren. Vi lyckades montera på dem och segla iväg. Halleluja. Vi kunde nu med gott samvete packa våra väskor för 6 veckor på Nya Zeeland.

När vi landade i Auckland på Nya Zeeland, möttes vi av sval luft som var lätt att andas och som doftade som Kroatien. Underbart! Som vanligt hade vi inte planerat något i förväg och bokade det enda boende som fanns kvar i Whitianga där vi skulle träffa Alice bästa kompis Lilly från Kummelnäs. Vi kom fram vid 23-tiden och välkomnades på hotellet av två stora kackerlackor och började nästan gråta, men trötta som vi var somnade vi ändå och bodde kvar där i 5 dagar.

Whitianga (utalas Fittianga…!) är en kuststad som ligger i Mercury Bay, 3 timmar med bil från Auckland i Coromandel distriktet. Hela Coromandel är fantastiskt vackert med ett böljande landskap och en kustlinje pepprad med fina stränder som ofta är öde. Vi letar efter får, men ser överallt kor beta på ängarna. Vilken start på Nya Zeelandsresan! Man får alltid höra att Sydön ska vara vackrast, men vi är redan helt sålda efter första stoppen på Nordön.

Det var fantastiskt roligt att träffa Lilly och hennes härliga familj, mamma Claudia, pappa Stefan och tvillingarna Julian och Vincent (9 år). Till skillnad från oss är de välorganiserade och tog med oss på den enda utflykten efter den andra. Vi åkte på en glassbottom boat trip i Mercury Bay och kollade in Cathedral Cove med mera. Det var en speedboat som tog oss förbi klippformationer, grottor, bukter och vikar med kristallklara vatten. Vi stannade för att snorkla och Maria fick en av sina drömmar uppfyllda när hon simmade med en stor svart stingrocka.

Vi har även gjort utflykter till vattenfall, kört förbi en grisfarm med kultingar och den ena magiska stranden efter den andra. Den absolut vackraste stranden vi har sett under hela vår resa är Otama Beach. Bred, vit sand i kilometer. Böljande gröna kullar på ena sidan, dramatiska klippor på andra. Bara en handfull människor. Här skulle vi kunna stanna resten av livet. Skaffa hund och bli mjölkbönder, eller något annat lågintensivt och livsbejakande.

Efter 5 dagar lämnade Lilly och hennes familj Nya Zeeland för att åka hem till Sverige, och efter sig lämnade dem en lista med alla deras guldkorn. Tack familjen Arkling! Vi lämnade Whitianga och åkte vidare längs kusten till Whangamata och träffade en andra familj från Kummelnäs, kompisar till en av Sofies bästa kompisar. De har två döttrar, Stella 10 och Daisy 5 år. Vi hade en superhärlig dag tillsammans på Whangamatas fina strand där de försökte lära oss att surfa!

Nu är vi i Rotorua, en lite större stad på ca 50 000 invånare inåt landet i ett område med geotermisk aktivitet, gejsrar och heta lergropar. Det luktar svavel och ryker ur marken lite här och var. Idag gjorde vi en utflykt till Redwoods, en stor skog med olika vandringsleder och imponerande redwood träd! Vi gjorde en liten hike upp till en utsiktsplats ackompanjerad av högljudda cikador och gick bland annat förbi stora pepparmintträd som spred en aromatisk doft och lät oss imponeras av de stora träden. Imorgon vill vi se gejsrar och bada i heta källor, men först ska vi bada i hotellets geotermiskt uppvärmda pool.