Månad: december 2018

Så har vi lämnat Balis nordkust med sina svarat vulkanstränder och seglat vidare till Lombok och Giliöarna. Men vi kommer snart tillbaka till Bali för att kolla in sydsidan och möta upp Rickards pappa och bror med familj. Lovina beach avslutades på Julafton med utflykt till ett vattenfall och bad i heta källor och sedan julmiddag på stranden. Mysigt! I cheesecaken kunde de dock gärna bytt cheddar mot cream cheese. På juldagsmorgon kastade vi loss och drog vidare österut längs Balis nordkust. På väg mot Gili stannade vi till vid Amed – en lugn vik på Balis nordost spets. Där rådde soft reaggestämning. Stränderna var svarta och ganska tråkiga, men landskapet i övrigt var mycket vackert med böljande gröna berg och Balis högsta vulkan på 3000 m i bakgrunden. Vi gjorde en liten utflykt och vraksnorklade på en gammal Japansk båt. Tjejerna som fått nog av dyk och snorkling stannade i skuggan på ett mysigt café vid stranden. I Amed passade vi även på att laga Code Zeron. Rickard satt i skräddarställning med nål och tråd framme på nätet och sydde för glatta livet tills segelnålen gick söder. Det känns som att det kommer hålla.

Nästa morgon lättade vi ankar mot Lombok och hissade den nylagade Code Zeron. Hon seglade oss ensam, utan storen, i 7-9 knop hela vägen fram. För första gången under resan kom en flock med delfiner och simmade och hoppade med båten. Vi satt på nätet hela familjen och njöt av skådespelet. Som vi har väntat på dem.

Giliöarna är tre 3 små öar utanför Lombok som har lockat turister i ett par decennier. Vi var här för 15 år sedan och minns dem som fantastiskt vackra med kritvita perfekta stränder, kristallklart vatten och fantastisk snorkling. Då fanns det bara backpackers här och gles bebyggelse. Nu är det ett dykmecka med alldeles för mycket turister och all korall på snorkelavstånd från stränderna är borta. Dykbåtarna ligger så tätt längs stränderna att det till och med är svårt att ankra jollen för att gå iland. Stränderna är vita, men pepprade med död korall som skär in i fötterna. Böneutropen pågår i timmar åt gången. Trots det gillar vi verkligen Giliöarna. 🙂 Idag har vi hyrt cyklar och cyklat runt hela Gili Trawangan. Såå mysigt. Det finns massvis med trevliga restauranger längs stränderna som har fruktshakes och riktigt god mat. Vägarna trafikeras endast av andra cyklister och häst och vagn. Trots att korallen är borta så simmar sköldpaddorna tätt utanför stranden. På en snorklingstur såg vi 4 stycken, två som låg och vilade på botten och två som simmade med oss. De är vana vid människor och man kommer mycket nära. 🙂 Tjejerna älskar det här.

Vi har besökt 2 av Giliöarna, Gili Air och Gili Trawangan. Gili Air var lite lugnare med mindre turister, man kunde vara ensam på stränderna och solnedgångarna var magiska. De finaste vi sett faktiskt.

Det är nyårsafton och vi har nu varit borta från Sverige i 6 månader. Vi har inte kommit så långt som vi trodde och resrutten har ändrats ett par gånger, men det känns bra. Vi har seglat mindre än förväntat på grund av brist på vind och den befarade sjösjukan har uteblivit på grund av fint väder utan vågor.  Skolan är lite tuffare än väntat. Vi har inte träffat så många cruisers som vi trott, kanske för att vi envisas med att åka fel säsong. Det sociala livet har därför kretsat kring till familjen. Vi älskar Galeforce. Vi vuxna älskar seglingen, men tyvärr är barnen inte lika entusiastiska. Alla tre barnen gillar vissa delar med båtlivet, men saknar sina kompisar och längtar hem en del. Alice sammanfattar ”Borta bra men hemma bäst.” Vi vuxna håller inte riktigt med. Vi har det ganska bra. Vi längtar åtminstone inte hem till vintermörkret.

Ikväll firar vi på båten med trerättersmiddag och bubbel.

Skål och Got Nytt År!

Bali – så härligt att vara tillbaka på denna vackra Indonesiska pärla. Det var 15 år sedan sist och då med ryggsäck istället för segelbåt. Det är samma avslappnade stämning nu som då. Människorna här är hinduer. De är lugna och harmoniska. De ser inte ner på kvinnan oavsett om hon har bikini eller långärmat. Det är en befrielse.

Vi lämnade Mamburit strax före solnedgång dagen innan planerat för att få en lugn nattsegling till Lovina på Bali istället för att jaga knopen under en dagsegling. Det gäller att komma fram så att man kan ankra medans det är ljust. I dagsljus kan man se korallreven och lättare undvika dem. Helst ska man också ha laddat ner satellitbilder att navigera efter. I vårt fall trasslade internet och vi fick inga satellitbilder. Trots att vi kom fram mitt på dagen så var sikten dålig på grund av hård vind och vågor. Vi såg inga rev och allt såg bra ut när vi närmade oss land. Men som tur var kom en lokal fiskebåt ut och varnade oss att vi var på väg rakt mot ett rev. Han guidade oss sedan till en bra ankringsplats. Tack!

Lovina ligger på Balis nordkust och är lite av ett seglingsmecka med upp till 50 yachts för ankar under högsäsong. Men nu är det lågsäsong och regnperiod och vi har hela Lovinabukten för oss själva. Den svarta vulkanstranden ligger öde förutom de vackra lokala fiskebåtarna. Men trots det finns det mycket restauranger och gott om strandförsäljare… Vi promenerar längs stranden där bybornas hus ligger sida vid sida med restaurangerna. Man kommer nära lokalbefolkningen. Hönor med kycklingar sprätter omkring i den svarta sanden ända nere vid vattnet. Kvinnor sitter vid strandkanten och plockar musslor, några män lägger ut ett fiskenät och vi skymtar en gris på en bakgård. En gammal tant går förbi med en korg på huvudet. Alla hälsar glatt på oss. Det är mysigt.

Nu när Alice är 10 år så tänkte vi att tjejerna skulle få prova på att dyka med tuber. Tjejerna fick först börja med lite övningar i en pool för att sedan göra fyra dyk, två på Menjangan Island och 2 på skeppsvraket USS Liberty från andra världskriget. Maria och Rickard turades om att dyka och snorkla med Viktor. Skeppsvraket var en riktig upplevelse för alla 5. Det var riktigt klart vatten och det fanns många stora fiskar som var nyfikna och simmade nära både dykare och snorklare. Det kom också en sköldpadda som först simmade riktigt nära Viktor vid ytan för att ta luft och som sedan dök ner till Alice och Maria som dök 10 m ned. Wow! Vi är så stolta över tjejerna som lyckades behärska tryckutjämning och buoyancy och sedan klarade av att dyka. Det är mycket att hålla koll på. Sofie lyckades också göra en hel del kluriga övningar som att ta av och på masken under vattnet samt ett teoriprov. Hon är nu certifierad PADI Jr Open Water Diver och får dyka med oss vuxna utan guide.

Imorgon är det julafton och julstämningen är på topp. Vi tittar på julkalendern varje dag och har köpt julkryddor så att vi kan baka en mjuk pepparkaka och grädda saffranspannkakor till frukost. Julklappar finns inte att få tag på här i Lovina, så vi har nu packat in några askar Läkerol som vi hittade i affären. 🙂 Vi har bokat julmiddag med kalkon och skinka på en restaurang på stranden och på dagen tar vi en utflykt till heta källor och vattenfall.

GOD JUL!

Efter ett kort stopp på Karimunjawa har vi nu åkt vidare 170 NM till den lilla ön Mamburit utanför Kangean. Det är nu bara en dagssegling kvar till Bali. 🙂 

Karimunjawa saknar ständer så vi stannade bara för att vila upp oss och göra lite enklare proviantering i den lilla staden. Vi köpte 5 kg vetemjöl, ris, tomater och lök. Färskvaror är överlag ganska lurigt att få tag på ute på öarna. Torrvaror, konserver och schampo finns i mängder.

Järngenuan fick jobba under hela den 30 timmar långa ”seglingen” till Kangean. Resan började med några gråa regniga timmar som lystes upp av delfiner som hoppade en bit från båten. Resten av resan var lugn och solig och natten var stjärnklar och vacker. Vi åkte genom stora stim av tonfisk som hoppade överallt runt båten, men trots två trollingspön ute nappade det inte… Vi måste köpa nya beten anpassade för Java och Bali tonfiskar. 🙂

Väl framme vid Mamburit hinner vi precis ankra och hoppa i vattnet innan första lokalbon lägger till med sin kanot vid båten och kliver ombord. Han kan inte mycket engelska, men pekar på både det ena och det andra som han gärna vill ha i present. Tobak och sprit frågar han också efter medans vi står och torkar oss efter badet. Vi känner oss inte särskilt givmilda och han lämnar tillslut båten lika tomhänt som han kom.

Mamburit är en vacker ö med fina sandstränder, korallrev och en del bebyggelse. På avstånd ser det ut att kunna finnas både restauranger och resorts. Vi hoppar i jollen och åker in för att kolla in ön med förhoppningen om ett trevligt restaurangbesök. Redan 100m från land börjar fler och fler bybor samlas på stranden för att beskåda besökarna. Vi får hjälp att dra upp jollen och finner oss omringade av en ansenlig folkhop som kniper barnen i kinderna, tar på hår och näsor och följer efter tätt inpå vart vi än går. Viktor gillar inte uppmärksamheten. Fler och fler bybor strömmar till allt eftersom och det blir lite för mycket för oss alla. Efter en kort promenad på stranden med byborna hack i häl flyr vi fältet tillbaks till Galeforce.

Imorgon ska vi snorkla och kolla in korallreven, vattnet här är kristallklart. I övermorgon går vi upp i gryningen och seglar de sista sjömilen till Bali.

Vi stannade 5 dagar på Belitung. Det var precis vad vi behövde efter många dagars marinaliv och segling. Vi fick strandliv, snorkling, restaurangbesök, utflykter och sociala kontakter. Belitung är en ganska stor ö med mycket att göra utan att för den sakens skulle vara turistig. Av öns 250 000 invånare är 10 st västerlänningar och vi träffade de flesta av dem. Två segelbåtar delade viken med oss i omgångar. Det var riktigt härliga människor som introducerade oss till den enda västerländska restaurangen i området. Efter att bara ha ätit på indonesiska restauranger så var barnen i himmelriket. En vanlig restaurang här har plaststolar och fula vaxdukar. Flugorna surrar, besticken står på bordet och ett par myror irrar omkring bland flaskor av chili- och fisksås, golven är smutsiga och toalettbesök bör undvikas. Maten är ibland jättegod, men inte så varierad och ofta stark och strösslad med torkad fisk. Barnen hatar det till den grad att det kommer tårar på kinderna när vi nämner restaurangbesök, medans vi vuxna tycker att det är ganska härligt. Framförallt så är det skönt att slippa matlagning och disk. Det västerländska stället blev en hit och var en samlingspunkt för andra västerlänningar på ön. Paret som äger restaurangen har dessutom en 5-åring son, Bambang,  som genast tog tag i blyga Viktor och skulle visa sina leksaker. Så fick Viktor resans första kompis. 🙂

Den andra segelbåten hade också en son, 4-åriga Joshua från Australien. Så fick Viktor resans andra kompis. Vi bjöd över dem på middag på Galeforce och hade en supermysig kväll. De hade riktig tur för det var Alice födelsedag så det fanns till och med kladdkaka till efterrätt.

Vi firade Alice med små presenter och så fick hon bestämma dagens innehåll och alla måltider. Det blev en utflykt till fyrön utanför Belitung. Det visade sig vara en riktigt lång jolleresa över grunt och oroligt vatten. Vi skumpade fram över vågorna med vinden i håret och höll krampaktigt i oss, men till sist kom vi fram och fyren var riktigt imponerande. En 80 meter hög fyr byggd av holländare under slutet av 1800-talet. Tyvärr var fyren stängd för underhåll så det blev ingen trappbestigning och ingen utsikt. Men öns klippor var mysiga att klättra på och sandstranden fin att bada vid.

Sista dagen på Belitung hyrde vi bil för att se lite mer av ön. En av de permanentboende västerlänningarna visade oss fiskebyn som han bor i. Vi gick en promenad längs vattnet och tittade på båtar och fiskehyddor. Fångsten av småfisk skållas snabbt i stora tråg med kokande vatten och läggs sedan ut för soltorkning på stora nätbeklädda bryggor av trä. Barnen uppskattade inte den mustiga lukten av jäst torkad fisk som ibland låg tjock i luften och det krävdes en del övertalning för att fortsätta vandringen. Många bybor kom fram och hälsade och ville vara med på bild med de långnosade blekansiktena. En gravid kvinna kom fram och tog Alice och Sofie på näsorna och klappade sedan magen. Deras långa fina näsor skulle då smitta av sig på bebisen.

Marias starkaste minne från Belitung är en magisk simtur med en jättestor havssköldpadda. Han simmade lugnt omkring på grunt vatten med Maria snorklandes alldeles bredvid.

Vi har nu lämnat Belitung och hoppat drygt 300 NM vidare till Karimunjawa. Det blev 2 dygn till sjöss med mycket härlig segling. Som mest flög vi fram i dryga 15 knop med en rev i storen och code zero (som vi för övrigt seglade sönder dag 2). Första dygnet bjöd på bra vind och vi gjorde 10 – 12 knop hela dagen och hela natten. Det är en speciell känsla att forsa fram i över tio knop i totalt mörker, ingen måne, bara stjärnor och bruset från båten, timme efter timme. Nattseglingen har hittills varit mysig. Vi seglar och sover i 3 timmars skift. Det är ganska tomt på havet men någon gång ibland stöter man på en båt. De stora fraktfartygen är inget problem. De är väl upplysta och riktning och hastighet syns på AISen. Lokala fiskebåtar och bogserbåtar är knepigare. De har nästan aldrig AIS och är godtyckligt upplysta. Avstånd, riktning och hastighet kan vara väldigt svårt att uppskatta. Ibland väjer man i onödan och ibland borde man gjort det tidigare 🙂. En strålkastare är bra att ha att lysa på varandra med.

Vi hoppar över Kalimantan och Borneos orangutanger den här gången. Vi blev varnade av andra seglare som precis varit där att rådande monsun spolar ut stora trädstockar i havet från Kumaifloden och gör det farligt för en lätt plastbåt som vår att vistas där. Vi kanske tar det på tillbakavägen istället.

Haj svaj leverpastaj, som man säger i Skåne 🙂

Indonesien. Härligt att vara tillbaka. Från Puteri Harbour i Malaysia korsade vi Singapore Strait för tredje gången och landade i den lyxigaste marinan hittills, Nongsa Point marina på Batam i Indonesien. Vi hamnade bredvid barnbåten Rehua med de engelska killarna Tyrie 13 och Aneas 9, våra vänner från Anambas. Kul!

I Puteri Harbour fanns det också en barnbåt med tre supergulliga lite äldre amerikanska barn, två killar och en tjej i åldrarna 13 till 17. Familjen hade långseglat i 11 år (!) i sin aluminiumbåt med först fyra och nu tre barn. De var jättesociala på amerikanskt maner och tog med oss på nattmarknad där vi blev meddragna mellan matstånden och fick prova all möjlig konstig mat. Det mesta var friterat eller alldeles för sött men roligt ändå. De amerikanska barnen hade varit där flera gånger och tyckte att det var veckans höjdpunkt. Våra barn rynkade mest på näsan. Men vi köpte en del frukt, bland annat 3 kilo mango som vi fortfarande njuter av.

Vi bunkrade för glatta livet i Putteri Harbur efter råvarubristen på Anambas. Vi köpte 8 kg ljuvlig fetaost (40 paket), 10 kg cheddar, en massa pasta och fyllde frysen med malet kött och kyckling. Nu är vi rustade för öde ö-liv ett halvår framåt. 🙂 

Om Putteri Harbour var tillbaks till civilisationen så var Nongsa en semester i semestern. Nongsa är en lyxresort med stor härlig pool och allt annat man kan önska sig, dock till Singapore priser. Viktor älskade poolen och lärde sig faktiskt äntligen simma med riktiga pizzabagare och grodbensparkar. Det blev simfest med godis och fotbollschips! Han var mycket stolt! I övrigt passade vi på att byta olja på motorerna. Ett mindre spännande måste. Rickard fyllde år medans vi var i Nongsa och fick en diskfri dag. 🙂

Efter 5 dagar lämnar vi lyxlivet i Nongsa för att göra det vi kom hit för – segla. Vi provar på lite långsegling, 330 NM nonstop till Belitung utanför Java. Det börjar bra med sol och fin vind, först lite för lite vind och sedan härliga 15 knops vind till vilken vi susar fram i 12-13 knop. Härligt! Resan tar dryga 50 timmar och andra natten bjuder på frisk kuling. Maria väcker Rickard mitt i natten med orden ”det blåser ganska mycket” och snart har vi ett oväder över oss. Med full stor och 35 knops vind dundrar vi genom regnet och försöker hålla nere farten. Plötsligt ser Maria ljuslyktor genom regnet och konstaterar att det finns ett fartyg där ute och det är nära. En fiskebåt lyser på oss med strålkastare, vi lyser tillbaks och dundrar förbi, lite för nära på det stora havet. Läskigt. I fortsättningen tar vi nog en rev i storen inför natten.

Belitung verkar vara ett mysigt ställe. Stränderna är vita med fast sand, precis som man vill ha det. Vattnet känns rent och snorklingen lovande efter en förmiddagstur med clownfiskar och blue spotted sting ray. Det finns inte mycket västerlänningar här och indoneserna är nyfikna på oss, ropar och vill ta bilder. Viktor sticker ut med sitt blonda hår. Han gillar inte riktigt uppmärksamheten. Maten på restaurangerna är inte anpassad för västerlänningar och personalen kan inte engelska. Maria roar sig med att plugga indonesiska och blir lika stolt varje gång hon förstår ett ord.

På båten läses det mycket böcker, tjejerna är riktiga bokslukare och Viktor övar flitigt för att lära sig. Han vill också lära sig engelska så att han kan prata med andra barn. Vi vuxna slukade klassikern Treasure Island med pirater, skatter och rom. För stämningens skull var vi också tvungna att köpa några flaskor rom som tilltugg. 🙂 

Nu är det klart att vi ska få vårt första besök från Sverige. Rickards pappa Claes och bror Johan med familj kommer och hälsar på oss på Bali i mitten av januari. De ska även låna Galeforce ett tag när vi flyger till Nya Zealand. Ska bli väldig roligt!

Nästa stopp blir Kalimantan på Borneo med vilda orangutanger, men först ska vi hänga här ett tag.